Anne-Marie Lindgren: Vem ska vakta väktarna?

Den våldsvåg som sveper över delar av Sverige i dag kan ses som ett inbördeskrig mellan två rivaliserande kriminella grupperingar. Likt medeltida rovriddare bekrigar de varandra i ett totalt förakt för det omgivande samhället, med dödligt våld riktat inte bara mot den andra grupperingen utan allt mer mot icke-inblandade släktingar och mot helt utomstående. Och med sprängdåd mot byggnader som får direkta effekter för dem som bor där och indirekt ökar otrygghet och rädsla i ännu bredare kretsar.

Bakom våldsdåden syns också allt tydligare en väl organiserad brottslighet, där striden gäller lukrativa marknader främst med narkotika men i stigande utsträckning även affärsmässigt organiserade bedrägeriverksamheter. Där rivaliserande vd:ar dirigerar sina trupper i tryggt förvar i andra länder, oåtkomliga för rättsväsendet.

Förutsättningarna för dagens eruption har byggts upp under lång tid, och det på två sätt. Dels genom villkoren i de socialt utsatta bostadsområden där litet för många tonåringar ser kriminalitet som den enda möjliga ”karriären”, dels genom den aningslöst generösa lagstiftning som gjort det möjligt att använda företag som verktyg för omfattande bedrägerier med skatt och med kommunala och statliga bidrag.

Och som på alla lukrativa marknader blir det konkurrens om vinsterna. Eftersom det handlar om konkurrens på kriminellt marknader, med aktörer som över huvud taget inte respekterar de gränser lagarna sätter upp, är det följdriktigt att metoderna blir brutala.

Regeringen nära nog vräker ut den ena förslaget efter det andra på temat hårdare straff, fler hemliga spaningsmetoder, mer avlyssning, fler kontroller på allt fler platser, med allt fler icke-polisiära yrken indragna som kontrollanter.

Anne-Marie Lindgren

Med konsekvenser som gör det befogat att tala om krisläge.

Akuta krislägen kräver nära nog definitionsmässigt akuta åtgärder. Akuta åtgärder kräver snabba beslut.

Och då finns det inte så stort utrymme för att hinna tänka efter ordentligt.

Ändå är det just precis det man måste göra. Så att det man gör verkligen har något så när effekt på problemet – och att det inte ställer till stora skador i något annan avseende.

Vilket kan uttryckas som att det i krislägen är extra nödvändigt att hålla huvudet kallt.

Regeringen nära nog vräker ut den ena förslaget efter det andra på temat hårdare straff, fler hemliga spaningsmetoder, mer avlyssning, fler kontroller på allt fler platser, med allt fler icke-polisiära yrken indragna som kontrollanter. Utan några tankar kring vare sig vilka resurser som krävs för de tilltänkta förändringarna, om dessa resurser alls finns eller om de måste införskaffas och vad det i så fall kostar, eller om riskerna för rättssäkerheten.

Aftonbladets kriminalreporter suckar här att det börjar kännas svårare och allt mer meningslöst att försvara rättssäkerheten, när brotten alltmer hotar den elementära rättssäkerhet som handlar om att inte bli nerskjuten i sitt hem för att man misstagits för någon helt annan. Och det ringar onekligen in hela den målkonflikt, som uppstår när en grundläggande demokratisk princip utmanas på sätt som bara kan bekämpas med metoder som i sig själva är tveksamma med hänsyn till andra demokratiska principer.

För det är givet att våldsvågen måste stoppas, och stoppas omgående. Det kräver akuta, polisiära insatser. Långsiktigt krävs helt andra, mycket bredare åtgärder, åtgärder mot de mekanismer som driver dagens utveckling (se ovan) – men långsiktiga åtgärder får effekt just långsiktigt. Och som sagt, de akuta våldsutbrotten måste stoppas långt innan de effekterna kommit.

Det är svårt att komma undan slutsatsen att det kräver vissa ökade polisiära befogenheter, exempelvis ökade möjligheter till avlyssning. Det är lika svårt att komma undan slutsatsen att den typen av hemliga spaningsmöjligheter innebär risker för missbruk och felaktigheter. Vi som var med om de många debatterna – och kritiken – mot Säpo under 1980- och -90-talen, och minns all kritik som funnits i andra länder mot likartade problem, vi vet att de här riskerna finns.

Visst, säkerhetstjänsten behövs, och gör nytta. Polisen behövs, och måste ha effektiva metoder för att fylla sin uppgift att hindra brott. Men det betyder inte att man ska släppa kravet på rättssäkerhet; det betyder att man ska ställa frågan vad som krävs för att de polisiära metoder, som i dag kan krävas för att effektivt hålla undan dagens våldsbrott, ska vara någorlunda rimliga från rättssäkerhetssynpunkt.

Som det gamla latinska ordspråket säger, vem ska vakta väktarna? Vilka kontrollmekanismer går att bygga in i systemet för att hindra övergrepp? Det är den fråga som kräver svar.

Därutöver noterar man att de åtgärder regeringen nu i strid ström föreslår i huvudsak är riktade mot de mest manifesta uttrycken av dagens narkotika- och bedrägeribaserade kriminalitet, inte mot de bakomliggande strukturerna. Att få bukt med dem är förvisso också ett långsiktigt arbete. Just därför borde det påbörjas genast.

Och det finns alltså åtgärder att vidta som kan få tillbakadrivande effekter redan på kort sikt. Flera förslag finns här från de brottsförebyggande myndigheterna, och flera erfarenheter att använda sig av från kommuner – exempelvis Södertälje – som länge arbetat med de problemen.