Karl Anders Lindahl: Att motverka förtvivlan är svårt, dyrt och tar lång tid
Kan vi prata lite mer om förtvivlan? Death of despair, alltså att dö av förtvivlan, är ett begrepp som seglat upp under de senaste åren, inte minst i USA. Kort sagt är det ett samlingsnamn på livsfarliga hälsotillstånd som uppstår på grund av en persons sociala tillhörighet och individens dystra syn på sin egen framtid.
Sjukdomstillståndet eller dödsorsaken kan handla en drogmissbruk, suicid, riskfyllt sexuellt beteende, att bli skjuten av polis när man begår ett meningslöst brott eller att leva en farlig och medvetet vårdslös livsstil. Ett bortkastat liv med andra ord.
Klasstillhörigheten kan vara dödlig när klyftorna växer.
Inom den digitala ungdomskulturen talas det om att ta ”det svarta pillret”, en modern sorts nihilism som går ut på att framtiden är hopplös och livet är meningslöst. Som politiker måste man vara medveten om den typen av strömningar även utanför de socialt utsatta grupperna.
Den som läst Fogelströms Barn av sin stad är välbekant med ”kväsarna”, som vid förra sekelskiftet härjade på Stockholms gator. Det var kriminella ungdomsgäng som rånade och misshandlade förbipasserande stackare, och som ofta hamnade i slagsmål med varandra, inte sällan med dödlig utgång. De hade ett eget språk, egna regler. Arthur Högstedts ”Kväsarvalsen” var inte bara en jättehit, det var den tidens gangsterrap.
Kväsarna var unga män och kvinnor som sett sina föräldrars kroppar brutits ned av omänskligt hårt arbete, som sett syskon dö i smittsamma sjukdomar. För den tidens ungdomar i fattigkvarteren var framtiden mörk och motbjudande, och att leva ett kort liv i fattigdom som alkoholiserad och kriminell var kanske marginellt bättre än att leva ett kort liv i fattigdom som alkoholiserad och skötsam.
Har man råd att sätta barn i fängelse har man råd att utbilda dem.
För andra var luffen, Amerika eller snaran mer lockande än den framtid samhället kunde erbjuda.
Men sen hände något – nämligen den radikala åsikten att även fattiga människor är just människor. Och inte minst – även fattiga barn är människor. Har man råd att sätta barn i fängelse har man råd att utbilda dem.
För när klyftorna ökar så ökar förtvivlan och tron på den egna framtiden minskar. Konflikter uppstår när skillnaderna blir smärtsamt tydliga mellan ”välnärd och intill förtvivlan fattig”, som Olof Palme varnade för 1964.
En högre samhällelig närvaro i fattiga områden måste vara första steget. Fler poliser, fler inom socialtjänsten, mer personal i skolorna, på idrottsplatserna och på fritidsgårdarna.
Om man inte är beredd att ta sig an problem som är svåra, dyra och tidskrävande kanske man ska intressera sig för något annat än politik.
Men det behövs också meningsfulla jobb i offentlig sektor, ökat gemensamt ägandet i utsatta områden, köp tillbaka privatiserade centrum, få bort vinstintressen i välfärden och låta lärare vara lärare och förebilder istället för företrädare av stora aktiebolag.
Låter det svårt? Höj skatten.
Att motverka förtvivlan är svårt, dyrt och tar lång tid. Men om man inte är beredd att ta sig an problem som är svåra, dyra och tidskrävande kanske man ska intressera sig för något annat än politik.
