Anne-Marie Lindgren: Aningslöshet inför att alla företag inte är seriösa

Vi har vid det här laget – dessvärre – fått vänja oss vid återkommande nyheter om problem som följt i spåren av marknadisering och privatisering inom den skattefinansierade sektorn. Friskolorna är det mest uppmärksammade problemområdet, men verkligen inte det enda.

Problemen handlar dessutom inte ”bara” om privata etableringar inom vård, skola och omsorg. De rör också den kommunala och statliga upphandlingen av tjänster av privata aktörer. I dagarna kom, exempelvis, en rapport om att så där en hundra miljoner kronor felaktigt betalats ut av Arbetsförmedlingen till fuskande privata förmedlare. Den är inte unik.

Här är ett citat ur inledningen till en tämligen färsk rapport om upphandingssystemet:

”Det saknas i dag ett system som gör det möjligt för upphandlande myndigheter att på ett enkelt sätt kontrollera om leverantörer har gjort sig skyldiga till brott eller har begått andra överträdelser mot gällande lagstiftning. Detta medför en snedvriden konkurrens. (-) Kombinationen låga priser och bristande avtalsuppföljning riskerar ge oseriösa företag en konkurrensfördel i förhållande till de företag som följer regelverk och avtal.”

Nej, det är inte en rapport från Riksrevisionen eller Statskontoret. Eller från någon tankesmedja på vänsterhåll.

Det är en rapport från Svenskt Näringsliv. Den har titeln ”Oseriösa företag i offentlig upphandling”, bygger på en enkät med cirka 30 000 företagare, är djupt kritisk och vill ha mer kontroller och regler.

Och när näringslivets företrädare vill ha mer av kontroller över företagen, då har det hunnit bli rejäla problem.

Ja, och så har vi den kriminalitet som använder företag som verktyg och som kan handla om att plocka ut pengar ur välfärdssektorn, tvätta pengar från sådant som narkotika- och vapenhandel eller exploatera papperslösa invandrare och arbetskraft som hämtats hit från länder långt härifrån. Verksamheter som i stor utsträckning möjliggörs av ett alldeles för grovmaskigt regelverk.

Problemet är inte privat företagande som sådant. Det finns många utmärkta privata företag inom den välfärdssektorn, och det finns inga principiella skäl att hävda att all skattebetald verksamhet ska drivas av offentliga organ.

Det är, exempelvis, klart rationellt för stat och kommun att upphandla vissa tjänster av befintliga företag med erforderlig kompetens och utrustning hellre än att bygga upp egna enheter för det. Under förutsättning, som sagt, att det handlar om seriösa företag. Som betalar skatt, följer lagen och har kollektivavtal…

(För att vara petig gäller det främst tekniska tjänster, där det är förhållandevis enkelt att teckna tydliga avtal; sociala tjänster är svårare. Men det är en annan historia.)

Nej, problemet är just aningslösheten inför det odisputabla faktum att alla företag inte är seriösa, att vinst kan åstadkommas med metoder som inte handlar om vare sig större effektivitet eller bättre kvalitet, och att om regelverket lämnar stora möjligheter att skapa vinst med oseriösa, för att inte säga kriminella metoder – så kommer de möjligheterna att utnyttjas.

Det är det som inträffat, både vad gäller upphandlingarna och den rena välfärds- och arbetsmarknadskriminaliteten. Här kan man särskilt peka på alla de regelförenklingar som gjorts i det i sig vällovliga syftet att ”underlätta företagande” (känns frasen igen?) – men som alltså också underlättat startandet, och drivandet, av sådana företag vi inte vill ha.

När revisionsplikten avskaffades för mindre företag så blev följden en kraft ökning av anmälningarna om misstänkta ekobrott…

Regler och kontroller är inte per definition något skadligt. Regler och kontroller behövs för att förhindra sådant som är skadligt av andra skäl. Som Svenskt Näringsliv påpekar mår seriöst och hållbart företagande – den sorts företagande samhället behöver – inte bra av konkurrens med icke-seriösa aktörer.

Här finns alla skäl i världen att kräva borgerligheten på ett omtänkande.

Man kan, med visst vemod, jämföra den borgerliga aningslösheten vad gäller regelverket för företagande med de ständigt allt hårdare reglerna för det de kallar ”bidrag”, det vill säga ekonomiskt stöd till personer som av olika skäl har försörjningsproblem. Där finns i stort sett ingen hejd på misstänksamheten mot dem som tar emot stödet.

Särskilt Moderaterna låter nästan som att det i stort sett inte finns någon som har arbetslöshetsunderstöd, sjukpenning eller ekonomiskt bistånd av helt legitima skäl.

Givetvis behövs regler och kontroller också inom socialförsäkringarna och det ekonomiska biståndet – för givetvis förekommer fusk, och fuskförsök, även där. Men eftersom här finns både regler och kontroller (ibland i hårdaste laget) är omfattningen låg – och bra mycket mindre än det fusk och de felaktigheter som drivs inom företagarverksamheterna.

Ändå är det stödet till människor i utsatta sociala och ekonomiska lägen, som Moderaterna framställer som det stora samhällsekonomiska problemet.

Medan det som oseriösa företag håller på med på sin höjd nämns litet i förbigående.