Johan Sjölander: Om likheter och skillnader mellan Anne-Marie Lindgren och Diogenes

Hemma i mitt barndomshem sitter det ofta små utklippta texter uppsatta. Kloka ord om föräldraskap, någon betraktelse över vad som är det viktigaste i ett gott liv, och så ibland någon text om politik. Där är det inte sällan Anne-Marie Lindgren som står som upphovsman. För läsare av denna tidning är hon välbekant. I dagarna fyller hon jämt.

Anne-Marie Lindgren har ofta mot sin vilja utnämnts till socialdemokratins chefsideolog. Jag har själv använt begreppet men kan förstå varför hon värjer sig. Det ligger någon sorts peka med hela handen fatta beslut och stänga diskussionen-tänk över det där begreppet ”chef” som ligger så oerhört långt från hennes faktiska gärning. Så i stället närmar jag mig Anne-Marie Lindgren som filosof. Jag kommer använda mig av den klassiska, gamla grekiska förståelsen av begreppet och jämföra Anne-Marie med en man som levde sitt liv, naken och otvättad i en tunna.

Ska man förstå de gamla grekerna kan man med fördel gå till Pierre Hadot. I hans ”Vad är antikens filosofi” målar han upp en bild som handlar inte lika mycket om filosofi som om filosoferna. Den franske historikern beskriver figurer som Platon, Plotinos, Epikuros och poängen han gör handlar om synen på filosofi som verksamhet. För antikens filosofer var inga skrivbordstänkare. Tvärtom levde de sina tankar. I vissa fall till det extremas gräns, som en man vid namn Diogenes, som förkroppsligade sin filosofi genom att gå runt naken i en tunna.

Man kan förstå det som att filosofi för de gamla grekerna var på riktigt. Det var inga putslustiga tankeövningar för sakens skull utan en fråga om hur man på riktigt skulle leva ett gott liv.

Det är ju lätt att se skillnaderna mellan Diogenes i sin tunna och Anne-Marie Lindgren. Hon är ju ingen vän av dylika gester. Tvärtom finns där något lågmält eftertänksamt, alltid knivskarpt men med någon typ av avväpnande glimt i ögat. Ingen känner sig rädd för att ställa frågor när Anne-Marie föreläser. Hon skulle aldrig få för sig att sticka ut bara för sakens skull.

Men där finns ändå en likhet, i den meningen att hon representerar ett sätt att vara där det tänkta och det gjorda sammanfaller. Hur ska vi förstå detta? Vad säger oss Anne-Marie Lindgrens gärning inte bara om vad vi ska tycka utan även om hur vi ska vara?

Det är inte en helt enkel fråga. Själva metoden i Lindgrens intellektuella arbete är ju att lyfta fram argument, fakta, sätta dem i förgrunden i stället för det egna jaget. Anne-Marie Lindgren är ju dessutom historiematerialist, skolad i en Marx:k tradition. Hur ser en materialist på det existentiella?

Jag tänker på Anne-Marie Lindgrens engagemang för historien, för arbetarnas och inte minst kvinnornas livsvillkor. Det blir påtagligt hur det kroppsliga är existentiellt. Det blir det i värkande ryggar, men också i de rent biologiska förutsättningarna vi har att leva våra liv. Så här finns åtminstone vad som liknar konturerna av något som skulle kunna vara en filosofi. Fokuset på det rent kroppsligt mänskliga, våra faktiska livsbetingelser. Den där praktiska jämlikheten som kommer till uttryck i ett förhållningssätt i möten med andra.

Genom hennes texter kan vi fylla i, ge form, färg och innehåll till den där konturen. ”Människan är en samhällsvarelse; vi har alltifrån begynnelse levt i kollektiv, och omgivningen vi lever i formar våra individuella livsvillkor” skriver hon i AiP i ett försvar av demokratin.

Jag tror det där är talande. Att skriva och tänka är en i grunden ensam verksamhet. Du sitter där med ditt anteckningsblock, din dator, dina böcker och utredningar. Orden du brottas med är dina egna. Men Anne-Marie Lindgen förstår att även detta ensamma värv måste utföras i ett socialt sammanhang, med andra människor, i en rörelse.

Anne-Marie Lindgrens intellektuella gärning har ju alltid varit nära den faktiska makten. Hon har skrivit böcker med statsministrar, arbetet nära dem. Tagit fram underlagen som sedan kunnat bli verklig politik. Politik är för henne ingen abstrakt idé utan ett praktiskt hantverk. Men hon har aldrig blivit en del av systemet. Den kristallklara logiken, plöjandet av forskning och offentliga utredningar, används alltid i människornas tjänst.

För två och ett halvt tusen år sedan bröt Diogenes med den kultur han var en del av, slutade tvätta sig och levde i en tunna för att bevisa sin poäng. Anne-Marie Lindgren har i stället strävat på, i en rörelse. Men det finns ett tydligt Etos även här. Ett sätt att vara, att förhålla sig. Du kan inte predika jämlikhet om du inte också möter människor som jämlikar.

Jag tänker att de där texterna som mina föräldrar valt att sätta upp på kylskåpsdörren hemma säger något. Att det kanske är den stora lärdomen. Om du talar till folk med respekt. Så kommer de att lyssna.

Och människor lyssnar på Anne-Marie Lindgren. Stort grattis på bemärkelsedagen.

Johan Sjölander är versamhetschef för Tankesmedjan Tiden