Johan Sjölander: En sång för bildning och demokratin

För det finns något subversivt i det där med en fri och frivillig bildning. Olof Palme kallade ju med förtjusning Sverige för en studiecirkeldemokrati. Ur ett arbetarrörelseperspektiv går det inte att överskatta  folkbildningens ideologiska betydelse. ABF bildades av Rikard Sandler, nog mer känd för det än sin korta sejour som statsminister. 

Den som sägs ha uppfunnit studiecirkeln var även socialdemokratisk riksdagsledamot, Oscar Olsson, känd som Olsson med skägget. På folkhögskolor som Brunnsvik och Viskadalen har såväl ledare som medlemmar och rörelseintellektuella skolats. 

Folkbildningen har för arbetarrörelsen varit mer än ett verktyg. Det praktiska och det politiska hänger ihop, hur du gör saker är sammanbundet med vad du vill uppnå. Det blir tydligt i studiecirkeln. Värderingarna ligger inbyggda i själva arbetsformerna, det jämlika och fria mötet. Jag tänker att det är en dubbelriktad process. Man söker sig till folkbildningen för att man attraheras av det demokratiska sinnelaget, men folkbildningen gör en också till en mer utpräglad demokrat. 

Den sverigedemokratiska drömmen handlar i grunden om enformighet.

Sverige som studiecirkeldemokrati handlar alltså inte bara om att vår demokrati bärs av breda lager som deltar och bildar sig, utan också att vi i stora delar haft ett politiskt ledarskap som skolats i denna demokratiska anda. Detta går även utanför arbetsrörelsen. 

När Tankesmedjan Tiden nyligen lät publicera en undersökning där opinionsinstitutet Kantar Sifo frågat svenska folket om vad de tycker om folkbildningen var det faktiskt de liberala väljarna som stack ut mest positivt. De var de som i högst grad tyckte det var viktigt med oberoende studieförbund, och såg värdet av bildning som ett värn för demokratin. 

Därför är det en mörk ironi att de liberala väljarnas parti spelar med i en regering som drivs framåt av en helt annan agenda. Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna är ute efter folkbildningen i allmänhet och arbetarrörelsens bildningsverksamhet i synnerhet. Detta är också en del av ett större mönster. En efter en ska de motsträviga rösterna tystas. Kritik mot Public Service och den omaskerade attacken på det stora oppositionspartiets finansiering genom att försöka förbjuda parti-lotterier är två andra sådana exempel. 

Den sverigedemokratiska drömmen handlar i grunden om enformighet. Det konstiga, det avvikande, det som inte passar in, det ska bort. Klasskonflikter ska ersättas med enighet. Könsroller ska vara de där gammaldags etablerade de var förr. Det moderna samhällets demokratiska ångest, som bygger på att vi tillsammans tar ansvar för en framtid som är oviss och osäker, ska ersättas med den stabila auktoritetens trygga oföränderlighet. 

Folkbildningen är ju ett hot mot allt det där. Människor ska titta på Riks och låta sig skrämmas av det senaste våldsdådet, inte själva ge sig ut på en bildningsresa som kan sluta lite varstans. De ska vara rädda för framtiden, inte lära sig av egen kraft förändra den. 

Vi borde inte behöva diskutera hur vi skyddar folkbildningen från högerns attacker. Vi borde diskutera hur vi ska stärka den, som ett demokratiskt vaccin mot den auktoritära smitta som sprider sig över världen.

Att Sverigedemokraterna drivs av och inspireras av sådana auktoritära ideal och förebilder är väl helt uppenbart. Men innebär det att samma kritik bör drabba hela regeringen? Finns det inte en risk att det blir alarmistiskt? Kan man inte förklara alla de där förslagen regeringen går fram med, var och en för sig?

En annan sak vi gjorde när barnen var små var att fylla i sådana där pysselböcker. Ett antal punkter på ett papper, som när man drog streck mellan dem förvandlades till något annat: en tiger, en anka, kanske en enhörning.

När vi i dag drar ett streck mellan regeringens förslag och Sverigedemokraternas retorik framträder en betydligt dystrare bild. En som vi känner igen alltför väl från andra länder. Och i mitten av den hittar vi den fria och frivilliga folkbildningen. 

Nej. Vi borde inte behöva diskutera hur vi skyddar folkbildningen från högerns attacker. Vi borde diskutera hur vi ska stärka den, som ett demokratiskt vaccin mot den auktoritära smitta som sprider sig över världen.

Men bilden som framträder på det där pappret talar sitt tydliga språk. Vi vet inte exakt vilka förslag regeringen kommer lägga. Det kommer rimligen handla om såväl finansiering som styrning, och steg är redan tagna. Men det större hotet är uppenbart. Arbetarrörelsen har här ett jobb att göra i en bred allians med alla tänkbara goda krafter. Att stå upp för folkbildningen är en socialdemokratisk hjärtefråga, men det är inte en fråga bara för socialdemokrater. 

Ett fritt och bildat folk kan aldrig trampas ner, för att fortsätta travestera den där gamla visan. Och en fri och frivillig folkbildning har byggt det här landet starkt. Låt inte kulturkrigarna från SD förstöra den saken. Den sången borde ljuda högt, över hela landet. 

Johan Sjölander är verksamhetschef
för Tankesmedjan Tiden