Nils Dahlgren: Ge Lena Andersson Tage Erlanders hedersmedalj
Regeringspartierna gör allt för att rikta bort fokus från sina politiska misslyckanden. Reallönesänkningar, inflation, dyra bolån och nedskärningar i kommunerna är några exempel i en lång lista. Att i det läget försöka prata om tramsfrågor såsom danstillstånd är förståeligt. Det har dessutom börjat fungera – tills författaren och ”tänkaren” Lena Andersson inte stod ut med att Socialdemokraterna pratar om hungriga barn.
Däri ligger enligt henne det riktiga tramset, att vi i Sverige skulle ha barn som svälter. Lena Andersson fortsätter, för den som missat debatten, med att uppmana den bortskämda arbetarklassen till att lära sig göra gröt och koka ris.
När SvD sätter agendan följer borgerligheten i släptåg. Opinionsbildare och riksdagsledamöter delar glatt vidare texten. I Sverige bråkar vi inte längre om dragqueens utan återigen om människors ekonomi.
Debatten som påhejats från Regeringskansliet har handlat om barn som får skylla sig själva för att de har fattiga föräldrar. Sverige är inte i behov av något hungersnödsprogram från FN. Det finns inte en tidning som inte fyllt spaltmetrarna med åsikter om fattiga, några argumenterar för Lena Andersson, en överväldigande majoritet emot.
Regeringen och stödpartiet SD har ett trovärdighetsproblem. Det var en valrörelse där Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch lovade högt och spelade ännu högre. Det har pratats om dyrare elräkningar, bensinpris och falukorv.
Det är i ljuset av detta som Sverigedemokraternas fokus på transpersoner, eller vem som får vara Lucia, ska ses.
Nu med makten i sina händer är de plågsamt oförmögna att leverera politik för att lösa problem de själva satt främst på dagordningen.
Det är i ljuset av detta som Sverigedemokraternas fokus på transpersoner, eller vem som får vara Lucia, ska ses. Eller borgerliga opinionsbildares besatthet av oppositionsledarens temperament. Kulturkrigande.
Tillvägagångssättet känns igen. Blickar vi över Atlanten skådar vi ett republikanskt parti som lyckats lyckats hålla sig relevanta – trots en ekonomisk politik de flesta amerikaner inte håller med om. Genom att flytta debatten till att handla om påstått våldsamma mexikaner och att julen skulle vara hotad lyckas man dölja de verkliga konflikterna.
Metoden är inget nytt för Sverige. Länge lamslog SD debatten om migration och integration, där de etablerade partierna provocerade av främlingsfientligheten fastnade i diskurser om det fanns en svensk kultur eller inte samtidigt som segregationen och ojämlikheten accelererade i flera förorter.
Särskilt nu, när regeringspartiernas väljare flyr ifrån dem, kommer SD fortsätta vifta röda skynken som ska få vänstern att tappa fokus och ursinnigt flytta debatten till återvändsgränder.
Som till exempel bedövningar i sjukvården, förr bet man hårt i en träbit när benet skulle bort och det funkade.
Den här gången är Lena Anderssons skynke större, och har också lyckats locka en och en annan moderat till att bekänna färg.
Jag hoppas på fler texter från Lena Andersson. Varför inte en text om att det inte alls är så farligt med inflationen för den offentliga sektorn? Det finns ju massor att spara in på. Som till exempel bedövningar i sjukvården, förr bet man hårt i en träbit när benet skulle bort och det funkade. Den som kokar sitt ris kan dessutom få extra service med en privat sjukförsäkring.
Eller ett hårt angrepp mot att högskolan är gratis. Utbildning på hög nivå är ingen rättighet, och fattiga barn klarar sig visst, det är bara att vara bäst i klassen och söka stipendium.
Skulle Lena Andersson göra så att tillräckligt många regeringstrogna politiker och opinionstyckare inte lyckas hålla de kliande Twitterfingrarna i styr förtjänar hon Socialdemokraternas finaste utmärkelse; Tage Erlanders hedersmedalj. För bakom högerns valfläsk döljer sig samma högerpolitiker som alltid, de som tycker att det är de rika det är synd om och att alla andra mest får skylla sig själva.
Nils Dahlgren är chefredaktör för Frihet
