”De som jobbade på varven kunde leva ett helt liv där”

Svartvita porträtt av människor från 60-årsåldern till dryga 90 hänger en trappa upp på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg; inte långt från där några av stadens varv förr låg och där många tusen människor under åren har jobbat.

Det sista som lades ner var Götaverken Cityvarvet år 2015.

– Varven har präglat Göteborg men även hela Sverige. Som mest arbetade 15 000 personer på varven här och då var inhyrda arbetare inte inräknade. Det var ett samhälle i samhället under väldigt lång tid; det är det vi vill skildra i utställningen, de som jobbade på varven kunde leva ett helt liv där genom jobbet men också mycket fritidsverksamhet, säger Maria Bard.

Den som har växt upp i Göteborg har ofta äldre släktingar som jobbat på varven – men för ungdomarna och nyinflyttade är varven till stor del okända. Utställningen, och den tillhörande fotoboken, hoppas de ska vara ett sätt att tillgängliggöra denna viktiga del av Göteborgs historia för nya generationer.

Den första tändande gnistan till utställningen kom på Lena Öritslands tidigare utställning med konstfoton från miljön på Götaverken Cityvarvet. En tidigare varvsarbetare – Ragnar Sahlin ­– kom fram till henne och berättade en anekdot, om hur hissen i Eriksbergskranen utrustades med värme och telefon först efter att en arbetare hade fastnat i hissen och nästan strukit med.

– Då kände jag att det var en fantastisk historia från verkliga livet på Göteborgs varv, säger Lena Öritsland.

Idén växte fram att porträttera människorna och deras upplevelser från varven. Det ledde till samarbetet med Maria Bard som står för intervjuer och utställningstexterna. Till varje porträtt finns ett citat som belyser arbetsmiljön, politiken, den råa men hjärtliga stämningen eller någon annan aspekt av varvsmiljön.

Bakom varje text ligger runt en timmes intervju; Lena Öritsland satt med, för att fundera på hur hon skulle fotografera dem och för att de skulle ha en chans att lära känna henne. När intervjuerna var avslutade gick de till fotostudion i samma rum.

Hon visste från början att hon ville fota i svartvitt. För att ansikte och händer skulle framträda tydligt i bild, de flesta var ju hantverkare, bad hon att de skulle komma i mörka kläder och inte heller ha randigt eller rutigt på sig och utan föremål som rekvisita.

Fast en del har ändå slunkit igenom – som Matti Harju som kom i en tröja med Götavarven i stor ljus text, eller Bertil Gustafsson som kom med sin stora svarta hund. Tur ändå att hunden var svart och inte vit, menar Lena Öritsland.

De jobbade var för sig med att ta fram fem förslag till varje person – fem porträttfoton av Lena Öritsland, fem citat nedtecknade av Maria Bard. Sedan satte de sig och gick igenom det tillsammans för att pussla ihop ett citat med en bild som stämde överens i uttryck.

– Tanken är att det ska ge en bred bild av arbetet på varven, säger Maria Bard.

Dit hör också att täcka in många av de olika yrkeskategorier som fanns. Här finns bland andra svetsare och sekreterare och kranförare och en vice vd, Bengt Tengroth.

– Han var en väldigt duktig fackföreningsman. Samtidigt som han blev tillfrågad om att bli nominerad till LO-ordförande blev han tillfrågad av arbetsgivarsidan om att bli vice vd för Svenska Varv AB, säger Lena Öritsland.

Bengt Tengroths beslut att så att säga byta sida sågs inte med blida ögon, det märks i texten intill hans porträtt. Själv förklarar han valet med att han skulle kunna göra större skillnad som chef än som fackföreningsman.

Lone Petersen, en av de kvinnor som på 1970-talet rekryterades för att bli svetsare när männen inte räckte till för att fylla behovet, finns även med i ett videoklipp från ett tv-program. Hon lämnade ett kontorsjobb, lockad av att få dubbla lönen på varvet.

Fotografierna är samlade utifrån olika teman. Här finns berättelser om politiska diskussioner, arbetsplatsolyckor och hur även fritiden präglades av varvet. Och så öknamnen – ibland visste man inte arbetskamratens riktiga namn.

– Humorn var en jättestor del av vardagen på varven, man gav varandra öknamn, säger Maria Bard.

En lång lista med exempel på öknamn ingår i utställningen, och då har de ändå censurerat bort en del, skrattar de.

Porträtten är tagna för att besökarna ska möta människorna utan attribut – men miljön sätts av att de varvas med Lena Öritslands foton från den nyss övergivna varvsmiljön i all sin industriella råhet.

Att välja ut några korta stycken ur de långa intervjuerna var förstås en utmaning i sig.

– Vad mycket vi fick höra, man skrattade så man grät ibland. Det var sådana historier, ibland var det tuffa berättelser om olyckor och begravningar, säger Maria Bard.

Den som besöker utställningen har chans att höra lite mer; det finns några minuter ur fem av berättelserna att lyssna på i hörlurar. Och så hoppas Maria Bard och Lena Öritsland att museet vill bevara hela inspelningarna så att varvsarbetarnas berättelser bevaras för framtiden.

– Det var en stor ynnest att få göra det här, säger Lena Öritsland.

Arven efter varven visas på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg året ut.

Foto: Lena Öritsland