”Flyktinghjälp en viktig del av arbetarrörelsens historia”

I början av mars sattes en minnesskylt upp på Olof Palmes gata 31 i Stockholm över den gamla samlingssalen Auditorium, där det bland annat hölls solidaritetsmöten för den antifascistiska kampen på 1930-talet och för det ockuperade Norge. I lördags invigdes en minnesskylt över Arne Paasche Aasen (1901–1978), en norsk arbetarrörelsediktare som bodde i Bromma under kriget och som bland annat är känd för att ha översatt ”Vi bygger landet” från tyska till norska, varifrån den sedan översattes till svenska.

– Det är ett sätt att berätta historien. Åker du till Berlin eller Wien kan du gå runt i stan och uppleva historien, de har många minnesmärken och de är kopplade till en digital databas. Här är man så orolig och nervös, vi får många fler nej till att sätta upp minnesmärken än vad vi får ja, säger Kjersti Bosdotter.

På söndagen var det också premiär på filmen ”Fackliga och politiska flyktingar 1918–1945”, som berättar om nio människoöden av alla de fackligt och politiskt aktiva som fick skydd i Sverige. Den kommer senare att finnas tillgänglig på Youtube.

Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap är navet i arbetet med att lyfta fram fackliga och politiska flyktingar men det är flera institutioner och organisationer som är med, framför allt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek men även LO-distriktet och ABF lokalt och regionalt.

– När man ser vilka insatser som har gjorts framför allt från den fackliga rörelsen blir man häpen över att det inte är mer känt, säger Kjersti Bosdotter.

Hon har själv gått igenom protokoll från Metallindustriarbetareförbundets förbundsstyrelse från 1933 och i stort sett på varje möte har flyktingsituationen tagits upp – vilka som har kommit till Sverige och att de nu behöver hjälp att få bostad och arbete. Och många fackförbund ställde upp.

Åke Gylfe har gått igenom Typografiska föreningens protokoll från den här tiden och bilden är samstämmig. I Typografernas hus bodde ledande fackliga och politiska flyktingar som Bruno Kreisky och Martin Tranmael – de levde under täckmantel – risken för attentat från utsända Gestapoagenter fanns alltid där.

1933 bildades också Arbetarrörelsens flyktinghjälp av LO, LO-förbunden, SAP och SSU.

– Arbetarrörelsen gjorde en jätteinsats och så fanns Röda hjälpen som hjälpte kommunister. Staten gjorde ingenting förrän kriget bröt ut 1939.

Redan 1918 kom cirka tusen finländare via Haparanda eller med båt till Stockholm – de hade tillhört den ”röda” sidan i det finska inbördeskriget.

– Den ”vita” finska regeringen krävde att de skulle bli utlämnade. 1918 hade vi den första regeringen med liberaler och socialdemokrater så det blev nej till utlämning.

Men den stora mängden människor flydde 1933–1945 undan nazismen – från bland annat Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern, Holland och senare Norge och Danmark.

Att vara fackligt eller politiskt aktiv kunde vara skäl för att få komma som flykting till Sverige efter det nazistiska maktövertagandet. Då förbjöds fria fackföreningar och den som inte gick med i de nazistiska fackliga organisationerna förlorade jobbet och blev svartlistade. De svenska fackförbunden smugglade också pengar till Tyskland för att hjälpa människor som stannat kvar men inte längre kunde få jobb.

Flyktingarna från de nordiska grannländerna återvände som regel hem efter kriget men många från länderna på kontinenten blev kvar. Bland dem som återvände hem och fick ledande positioner finns Bruno Kreisky (1911–1990), senare förbundskansler i Österrike, och Willy Brandt (1913–1992), förbundskansler i Tyskland.

Ett framtida projekt inom ramen för arbetet att lyfta fram de fackliga och politiska flyktingarna är att intervjua barnen till de ursprungliga flyktingarna om deras erfarenheter.

Fotnot

Kartan över var fackliga och politiska fångar har bott i Stockholm kan beställas genom att mejla [email protected]

Filmen om fackliga och politiska fångar ligger på Youtube.