Anne-Marie Lindgren: Behovet ska styra socialförsäkringarna

Min förra analys diskuterade det moderata motståndet mot socialförsäkringarna. Veckan text berättar om socialdemokratins annorlunda syn.

Den som har en bakomlliggande sjukdomshistoria eller en kronisk åkomma brukar få betala högre premier hos försäkringsbolagen. Inom den statliga sjukförsäkringen är det tvärtom. Här finns ett högkostnadsskydd för dem vars hälsa kräver återkommande läkarbesök och/eller ständig medicinering.

Det visar skillnaden mellan försäkringar hos företag med avkastningskrav, och skattefinansierade försäkringar som utgår från den enskildes behov.

Något som är förklaringen till att staten 1955 helt tog över ansvaret för sjukförsäkringen. Frivilliga sjukkassor hade börjat växa fram på allvar mot slutet av 1800-talet. Främst vände de sig till hantverks- och arbetarklasserna.

Men eftersom arbetare hade låga löner och inte stort utrymme att betala sociala avgifter med blev ersättningarna också låga och stödperioderna korta. Många hade över huvud taget inte råd att vara med i en kassa. Ett första, blygsamt, statligt bidrag kom redan 1912 och byggdes ut vartefter  av olika socialdemokratiska regeringar, men fortfarande var det många som inte hade råd med de avgifter som krävdes.

Så sjukförsäkringen togs i sin helhet över av staten från 1955.

Arbetslöshetsförsäkringen är inte som sjukförsäkringen helt skattefinansierad, men statsbidraget utgör den dominerande delen. Av samma skäl som de ovan nämnda.

Det finns också samhällsskäl för sociala försäkringar. Som pandemin tydligt visade är det klokt att sjuka inte går till jobbet och smittar andra. När lågkonjunkturen slår till och arbetslösheten ökar håller arbetslöshetsersättningen ändå uppe människors köpkraft – och hindrar att ännu fler jobb försvinner. På ekonomspråk heter det att a-kassan ÄR en inbyggd stabilisator.

Det här är de principiella argumenten. Och en beskrivning av hur försäkringarna fungerade för ett antal decennier sedan.

I dag har Alliansens olika ingrepp kraftigt förändrat systemen, eller kanske snarare trasat sönder dem.

• Fler hamnar utanför. Det beror på att kvalificeringsreglerna – i princip den tid man måste haft sammanhängande anställning – skärpts på ett sätt som stänger ute många som finns i osäkra anställningsformer (och, om någon undrar varför S-regeringen inte ändrat på det: riksdagen har haft borgerlig majoritet sedan 2006…) Utanför hamnar också många som formellt är egenföretagare med F-skattsedel, men i praktiken reguljärt arbetande för en eller möjligtvis ett par återkommande arbetsgivare.

• Inkomstskyddet, alltså att ersättningen skulle utgöra 80 procent av den tidigare lönen (upp till en viss nivå) är i praktiken avskaffat. Inte genom att det tagits ett faktiskt, klart, beslut om det, utan helt enkelt genom att taket inte fått följa löneutvecklingen.

• Ersättningarna trappas av och sjunker, ju längre sjukfrånvaron/arbetslösheten varar. De lägre ersättningarna antas sätta press på folk att återgå till arbetslivet. Eftersom folk varken blir friskare eller mer anställningsbara för att de görs fattiga har den effekten uteblivit.

Försämringarna fick inte de avsedda effekterna för sysselsättningen, utan har bara ökat de ekonomiska klyftorna i samhället. Att förändra tillbaka socialförsäkringarna till det som de är avsedda för är alltså angeläget. Att det behövs spärrar mot fusk och felutnyttjande är självklart, men utgångspunkten för systemen ska vara de legitima behoven, med spärrarna som korrigering. Inte som hos Moderaterna tvärtom.

Det är inte orimligt med en gräns för hur länge en sjukskrivning får vara – men då ska det förstås finnas stöd som tar vid för dem som har sådana hälsoproblem att de inte kan få jobb. Här brister det i dag.

Anne-Marie Lindgren

Samtidigt måste vi se att arbetsmarknaden och arbetslösheten i dag ser annorlunda ut än 1955, och det måste påverka utformningen av försäkringssystemen. I och för sig behövs en del förändringar också av själva arbetsmarknaden; ett exempel är de osäkra anställningsvillkor som i sig själva sorterar bort folk ur välfärdssystemen, ett annat de faktorer som faktiskt gör folk sjuka. Men det är en historia för sig själv.

För på en punkt kan man ge Moderaterna rätt – försäkringarna ska ge ett temporärt försörjningsskydd, inte ett permanent. Det är inte orimligt med en gräns för hur länge en sjukskrivning får vara – men då ska det förstås finnas stöd som tar vid för dem som har sådana hälsoproblem att de inte kan få jobb. Här brister det i dag.

Huvudförklaringen till lång arbetslöshet är att den arbetslöse, av olika skäl, inte svarar mot de krav arbetsmarknaden ställer – på utbildning, yrkeskunnande, svenskkunskaper, hälsa, arbetsförmåga.

Det problemet löser man, som vi redan sett, inte med dåliga ekonomiska ersättningar, men å andra sidan är bättre ersättning inte heller någon lösning på grundproblemet, svårigheten att få arbete.

Det finns ett antal insatser som kan stärka långvarigt arbetslösas möjligheter till jobb, och att bygga ut dem är nödvändigt. Men erfarenheten visar att de främst hjälper dem som står relativt nära arbetsmarknaden. För dem som står längst ifrån måste andra metoder prövas – och då kan, trots allt, förtida pension vara den mest humana, och, faktiskt, mest ekonomiska lösningen.

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.