Anne-Marie Lindgren: Suddigare motsättning mellan arbete och kapital

Den socialdemokratiska samhällsanalysen säger att det finns intressemotsättningar mellan kapital/företagsägare och anställda, och det inte bara i själva arbetslivet, exempelvis om löner och arbetsvillkor. De finns också i samhällslivet, exempelvis om fördelningspolitiken. 

I klassisk socialistisk teori ses intresse­skillnaderna som klassmotsättningar. Klasserna formas av produktionslivet, det vill säga över- och underordningen vad gäller bestämmandet över arbetstider, anställningsvillkor och löner. Maktförhållandena i produktionen påverkar i sin tur samhällsorganisationen; bestäms den av kapitalintressena ökar klasskillnaderna.  

Den ursprungliga 1800-talsteorin räknade med tre klasser, ”bourgeoisin” (överklassen), ”mellanskikten” och ”proletariatet” (underklassen/arbetarna). Utvecklingen antogs innebära att mellanskikten proletariserades, så att det i slutänden endast stod två klasser mot varandra, bourgeoisie och proletariat.

Nu inträffade inte det; tvärtom, medel­klassen växte. Folkhemstanken från 1920-talet ska ses mot den bakgrunden; socialdemokratin insåg att en samverkan medelklass-arbetarklass var en förutsättning för verkliga samhällsförändringar. Att socialdemokratin ännu på 1990-talet kunde få ett väljarstöd kring 45 procent hänger ihop med att partiet samlade stora grupper löntagare, alltså anställda både i arbetaryrken och tjänstemannayrken.

Klasstrukturen har blivit än mer komplex sedan 1920-talet.

Produktionslivet avgör fortfarande mycket av den enskildes livsvillkor, men både inom gruppen kapitalägare/företagare och gruppen anställda är de interna skillnaderna mycket stora. Så stora att det går att tala om flera klasser inom båda grupperna. Småföretagarna och de stora finansiella aktörerna lever  under drastiskt olika arbets- och livsvillkor. Skillnaderna är enorma vad gäller både ekonomiska resurser och makten över det egna livet mellan en högutbildad it-expert och ett cykelbud som levererar hämtmat.

”Kapitalet” har också ändrat karaktär. De rent finansiella marknaderna har vuxit kraftigt och pressar ofta upp lönsamhetskraven på produktionskapitalet. Med konsekvenser för villkoren i arbetslivet. 

Kapital som produktionsfaktor är i dag inte heller bara materiella resurser, som pengar, mark eller råvaror utan också kunskaper, både yrkeskunskaper och akademisk specialkompetens. Att utbildning ger en starkare position på arbetsmarknaden är i sig inte något nytt. Men andelen kunskaps­krävande jobb har ökat kraftigt och förhållandevis stora grupper anställda har genom sitt kunskapskapital en annan, starkare, position mot arbetsgivaren än vad den ursprungliga klassanalysen anger. Hårdare press i arbetslivet har dock påverkat också dessa grupper, i praktiken ofta i krav på längre total arbetsvecka. 

Klass trumfar kön och etnicitet som lönefaktor, men kön och/eller etnicitet avgör positionen inom klassen.

Parallellt med detta har andra grupper snarast proletariserats. Det gäller särskilt jobb i servicesektorn med lågt kunskapsinnehåll, där löne- och arbetsvillkor kan vara sådana att det är befogat att tala om exploatering.

Klass är den bestämmande faktorn för löne- och arbetsvillkor, men inom varje klass, sådan den definieras av arbetsmarknaden, finns skillnader betingade av  kön och etnisk bakgrund. I både Saco-, TCO- och LO-jobb har kvinnor genomsnittligt lägre lön än män, men Saco-kvinnorna har genomsnittligt högre lön än LO-männen. Klass trumfar kön och etnicitet som lönefaktor, men kön och/eller etnicitet avgör positionen inom klassen.

Kapitalintressenas ökade inflytande över samhällssektorn visar motsättningarna gentemot medborgarintressena, tydligt bland annat i kritiken mot effekterna av lönsamhetsstyrningen i skolan (”marknadsskolan”). Kapital/företagarintressen har också styrt ett antal av alliansregeringens beslut kring arbetsmarknaden, beslut som ökat möjligheterna till osäkra anställningar och bidragit till den nyss nämnda proletariseringen. 

För ett parti med jämlikhet som central värdering är det nödvändigt att arbeta mot de rent exploaterande löne- och arbetsvillkor som i dag finns på delar av arbetsmarknaden. Ökad facklig organisering är det centrala, men de regler som direkt stöder utnyttjande av arbetskraft måste bort. 

Men de växande skillnaderna på arbetsmarknaden har gjort att motsättningen arbete-kapital blivit suddigare. Det kan innebära att de sammanbindande intressena inom hela gruppen löntagare just vad gäller arbetslivet är svagare än för ett halvsekel sedan. En potentiell risk kan till och med finnas för intressekonflikter mellan dem som efterfrågar den lågavlönade servicesektorns tjänster och dem som utför dem; förutsättningen för att kunna köpa dessa tjänster är ju nämligen de låga lönerna.

Den nödvändiga politiken för att samla breda grupper löneanställda måste alltså primärt bygga på frågor där de gemensamma intressen är starkare. 

Där är svaret tämligen självklart välfärdsfrågorna. Och vi bör ha i minnet att den omfördelning av produktionsresultatet, som ligger i en väl utbyggd, på jämlika villkor välfungerande välfärdssektor, också är ett instrument mot klasskillnader.

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.