Rosa Taikon för silversmidet vidare
Rosa Taikon går i sin fars fotspår och smider silver i en mix av traditionellt romskt och modernt. Till höger armbandet ”Livslinjen”. Foto: Karolina Kristinsson/Nordiska museet och Ylva Säfvelin/AiP
En kvinnlig romsk silversmed var inte aktuellt när Rosa Taikon var ung. Men när ingen annan fanns kvar att föra traditionen vidare tog hon itu med saken själv.
– Min far var den siste silversmeden bland svenska romer men han gjorde bara smycken för zigenarkvinnorna. Hans smycken gick aldrig ut till allmänheten, berättar Rosa Taikon, vars smycken nu visas på Nordiska museet.
Som flicka var det inte meningen att hon skulle lära sig silversmide, det var hennes bror eller manlige kusin som skulle föra hantverket vidare.
– Men min bror blev mördad av rasister. Det fanns ingen kvar som kunde ta vara på den lilla tradition som fanns kvar.
Eftersom hennes kusin inte var intresserad beslöt sig Rosa Taikon för att föra vidare traditionen själv. Silverhantverket lärde hon sig på Konstfack, men det traditionella romska kommer hon ihåg från sin fars arbete.
– Han satt med ett blåsrör och en liten spritlampa. Hur han kunde få lodet att smälta, det fattar jag inte. Jag sitter och trampar fram gasen.
Hon jobbar med filigran och granulering, tunna trådar och små silverkulor; tekniker med en mycket lång historia.
– Jag använder en traditionell teknik men i modern form. Även om man är 85 år ska man inte fastna i en form utan gå vidare.
Bland de utställda verken finns såväl traditionella romska smycken som nutida smycken. Nordiska museet visar också en kostym och silver som har tillhört Rosa Taikons farbror Bomba.
Hon visar på en yxform på en käpp i ett gammalt fotografi. En form som hon återkommer till gång på gång i sin konstnärliga utformning.
”Jag använder en traditionell teknik men i modern form. Även om man är 85 år ska man inte fastna i en form utan gå vidare.”
Rosa Taikon
Rosa Taikon var över 30 när hon gick två år på Birkagårdens folkhögskola. Hennes enda skola före Konstfack.
De romer som inte var svenska medborgare, utan hade blivit instängda i landet när Sverige stängde gränserna under andra världskriget, hade inte samma rättigheter som svenska romer. De tvingades att flytta runt, fick inte stanna mer än några veckor på samma plats på grund av lösdriverilagen, och barnen fick inte gå i skolan.
– Det var först när min syster Katarina skrev sin första sociala bok, ”Zigenerskan”, som det förändrades, säger Rosa Taikon.
Systrarna har båda varit aktiva för romers rättigheter i Sverige. Katarina Taikon är mest känd för bokserien ”Katitzi”.
Att ställa ut på Nordiska museet är på ett sätt laddat för rättighetskämpen Rosa Taikon. Gustav Vasa, som står staty i ingången, gjorde processen kort med romer, säger hon. Och en tidigare intendent vid museet, Carl-Herman Tillhagen, har hon ett rejält horn i sidan till.
Rosa Taikon kommer väl ihåg honom, och för henne är det minnen av övervakning och struntprat.
Christina Mattsson, som är styresman för museet i dag, ser lite besvärad ut. Frågan är hur länge en institution ska behöva leva med en skuld, säger hon, och påpekar att det finns två sidor av saken – utan nosiga museitjänstemän hade de svenska minoritetsfolken inte haft så mycket bevarat från sin kultur.
– Det var ett samarbete, det var inte bara ett utnyttjande.
Förra året fick Rosa Taikon regeringens guldmedalj ”Illis quorum meruere labores”. Hon är fortfarande aktiv som silversmed, med hjälp av pincett och förstoringsglas. Ta i trä, säger hon med hänvisning till sin ålder och knackar sig i huvudet.
– Jag skulle så önska att det fanns några zigenska ungdomar som tog upp det här.
Fotnot. Artikeln publicerades i Stockholms Tidningen 2011, i samband med utställningen på Nordiska museet. Rosa Taikon gick bort 2017. Hennes ateljé i Ytterhogdal donerades till Hälsinglands museum som utifrån donationen har byggt utställningen Rosa Taikon – konsten och kampen.
