Anne-Marie Lindgren: Det var inte Moderaterna som vann valet

Valresultatet känns aningen paradoxalt.

Socialdemokratin ökar sin väljarandel men förlorar sannolikt regeringsmakten. Moderaterna förlorar väljare men verkar kunna få regera.

Och samtidigt med att M verkar hamna i ledningen för riket, tackar väljarna nej i Region Stockholm och Västra Götalandsregionen, som varit något av moderata skyltfönster. Väljare som prövat moderat politik i praktiken vill alltså inte ha den…

Men, som sagt, det är inte M som vunnit valet. Och de övriga partierna i den forna Alliansen, backar likaså. De fyra partierna får, enligt de preliminära siffrorna före sluträkningen, strax under 36 procent mot de rödgrönas drygt 42. Räknar man i stället de fyra januaripartierna (det vill säga de rödgröna plus Centerpartiet) blir deras andel nära 49 procent, mot bara 29 för de tre kvarvarande allianspartierna M, KD och L.

Det är bara tre partier som enligt de preliminära siffrorna ökat sina väljarandelar, S, MP och SD. Så det är oklart om det kan sägas blåsa höger- eller vänstervindar, men otvivelaktigt kommer själva högervinden mycket mer från höger än vid förra och förrförra valet.

Att den rena rasismen ligger latent bakom SDs officiella, mer polerade yta är tämligen uppenbart.

För den ”vanliga” borgerligheten backar alltså; att Kristersson kan få möjlighet att bilda regering beror helt och hållet på SDs framgångar. Många pekar på det skrämmande i att en femtedel av de röstande valt att stödja ett parti med rötter i nazism och rasism. Att den rena rasismen ligger latent bakom SDs officiella, mer polerade yta är tämligen uppenbart. Det finns krafter i partiet det finns klara skäl att oroa sig för; en lika orolig fråga är hur mycket det kan påverka en ny högerregerings politik.

Detta desto mer som både M och KD själva flyttat sig högerut, att M-ledaren verkar för svag för att stå emot trycket från SD och att KD-ledaren har en vilt snurrande moralisk kompass. Men samtidigt gäller att väljare sällan röstar vare sig för eller emot ett parti beroende på dess förflutna; de röstar på det parti de ser framför sig i dag.

Så vad är det så många väljare ser hos SD i dag? Och varför ökade SDs väljarandel till över 20 procent när de för bara ett halvår sedan låg kring 16 procent i opinionsmätningarna, och många menade att de för första gången skulle gå bakåt i val?

Det sannolika svaret på det senare torde vara de senaste månadernas ökande, skjutningar, ofta nog i offentliga miljöer. Kriminaliteten låg högt på väljarnas dagordning redan innan. Moderaternas kampanj för att göra den till valets centralfråga stärkte SD, inte M.

I övrigt ser vi, precis som tidigare, att SD står starka i landsbygdsregioner och bland (manliga) LO-väljare: SD är näst största parti bland LO-väljarna (med den tidigare tvåan V bara fyra). Det är i båda fall väljargrupper där många har skäl att känna sig som förlorare på de senaste decenniernas utveckling: stagnation med försämrad samhällsservice och förlorade jobb i det ena fallet, sämre, hårdare och mer osäkra arbetsvillkor i det andra.

Och, tydligen, i båda fallen en känsla av att övriga partier inte bryr sig så mycket men att SD åtminstone ser problemen.

Man kan förstås undra om inte SDs förklaring, att alla problem kan förklaras med invandringen, rör vid en underliggande främlingsfientlighet. Men som gammal historiematerialist vidhåller jag att värderingar alltid har en grund i materiella betingelser; om materiella villkor skapar förhållanden som ger många skäl att känna sig hotade formar det både vrede och rädsla. De känslorna kan riktas åt olika håll, beroende på vilka förklaringar som förs fram.

Och förklaringarna från dem som verkar erkänna själva problemen har förmodligen större chans att vinna gehör än förklaringarna från dem som inte tycks så intresserade.

Om SDs framgångar ska kunna brytas och vändas i tillbakagång krävs alltså att andra förklaringar kan vinna trovärdighet hos SD-väljarna – och det i sin tur kräver konkreta åtgärdsförslag riktade mot de verkliga faktorerna bakom problemen.

Socialdemokratin bör använda den ökade rörelsefrihet partiet får utan regeringskansliets nödvändiga krav på kompromisser till att ta fram genomarbetade sådana program. Villkoren i arbetslivet hör till det som behöver drivas, inte minst därför att högerpolitiken knappast lär leda till några förbättringar (snarare tvärtom). Att S gått framåt i många kommuner och regioner – inte minst då Stockholm, Göteborg och Norrbotten – ger dessutom goda möjligheter att driva praktisk politik mot segregationen.

Det finns självklart mycket bra att bygga vidare på, men det är uppenbart att det ställs nya och andra krav på politiken än för bara något decennium sedan, som kräver nya tankebanor. Inte minst ökar kraven på just politikens handlingsutrymme, efter ett antal decenniers hyllande av marknadskrafterna som inte visat sig hållbart. Att forma nya modeller för samspelet mellan marknadskrafter och politisk styrning inom ekonomin i stort, inom miljö- och klimatpolitiken och inom välfärdssektorn måste sägas höra till det mest angelägna.

För det kommer att behövas till nästa val. När högerregeringen misslyckats.