Anne-Marie Lindgren: Valrörelsetankar från åskådarplats
Det finns många skäl att oroa sig för det nya högerblocket i svensk politik, men ett av de skälen är faktiskt oförmågan att förstå dagens verklighet och dagens förändringskrav. Foto: Ylva Säfvelin/AIP.
Jag gjorde min första valrörelse någonstans i början på 1950-talet, när jag tjatade mig till att få hjälpa mamma att dela ut valmaterial i brevlådorna i grannkvarteren. Båda mina föräldrar var politiskt aktiva, och jag hade insett att valrörelser var något mycket viktigt och spännande och ville så gärna få vara med i det…
Sedan rullade det på, genom alla år och alla val sedan dess. I år har det mest blivit från åskådarplats, bortsett från en del skrivande. Långvarig djup trötthet efter en i sig självt lindrig attack av covid-19 medgav inte mer.
Från åskådarplats ser man ju mest de så att säga offentliga delarna av valrörelsen, det som syns i media (traditionella och sociala) och partiernas eget material. Från den utsiktspunkten har den här valrörelsen känts rätt deprimerande.
En del positivt finns förstås. Exempelvis alla rapporterna om alla socialdemokratiska valpatruller som är ute och knackar dörr; att vi på det sättet börjat återerövra det personliga politiska samtalet, bortanför hetsen och överdrifterna och aggressionen på digitala medier, det är demokratiskt betydelsefullt. Mediabevakningen var väl, som vanligt, ömsom vin och ömsom vatten, men tonläget har i huvudsak varit sakligt, till skillnad från vrålandet på Twitter och andra sociala medier.
Men så är det allt det andra.
Rallarsvingar partierna emellan har alltid förekommit, likaväl som våldsamma överdrifter i skildringarna av motståndarpartiernas politik. Men till och med den rena skräckpropagandan brukade som regel ha sin utgångspunkt i förslag som partierna faktiskt har lagt fram. Jag kan inte påminna mig att ett parti tidigare pådyvlat ett annat parti politiska förslag som detta andra parti över huvud taget inte lagt fram, drivit hela kampanjer mot detta icke-existerande förslag och till och med presenterat egenhändigt påhittade siffror på vad det skulle innebära.
Men det har alltså gjorts den här gången. Moderaterna har drivit kampanjer mot påstådda S-förslag om höjd fastighetsskatt, bussning av elever och sänkta ränteavdrag, flera gånger dessutom med stöd av förment fristående organisationer (som man gärna skulle vilja veta hur de finansierats).
Somliga verkar mest rycka på axlarna åt detta; det är väl inte värre än många andra överdrifter och övertramp i dag. Man kan vara kritisk mot de avarterna också, men att driva rena lögnkampanjer är faktiskt ett par steg till över gränsen. Vad säger det egentligen om synen på väljarna, detta att man tycker det är OK att försöka vinna val på att ljuga för dem?
Och är det inte paradoxalt att det parti som allra hårdast går ut med krav på kamp mot brottsligheten inte verkar ha fattat det där med vanlig enkel hederlighet?
Det finns mer att känna olust inför. Som övertron – både till vänster och höger – på att det finns enkla lösningar på komplexa samhällsproblem. Där den oroande fråga infinner sig om inte detta också speglar en oförmåga eller ovilja att faktiskt se just komplexiteten – och om man inte förstår det, hur ska man då kunna hantera den?
Det finns många skäl att oroa sig för det nya högerblocket i svensk politik, men ett av de skälen är faktiskt oförmågan att förstå dagens verklighet och dagens förändringskrav.
Det borde vara uppenbart att vi befinner oss i ett förändringsskede, där också politiken måste ställas om. Det handlar om akut uppdykande problem, som inflationen, det handlar om redan befintliga, som bristerna i sjukvård och äldreomsorg och problemen med marknadsskolan, och det handlar om det ständigt växande klimathotet. Det borde vara lika uppenbart att det kräver politisk vilja och politisk förmåga att på en gång utveckla helt nya metoder och att förändra en del gamla som visat sig inte fungera.
Men i det läget växer alltså de krafter som snarast förnekar omställningskraven (som när moderatledaren försäkrar att ingen ska behöva ändra sitt sätt att leva som följd av klimatpolitiken) och som vägrar se växande ojämlikheter som ett samhällsproblem (och snarast vill förstärka dem genom att prioritera skattesänkningar framför sociala välfärdstjänster). Det finns många skäl att oroa sig för det nya högerblocket i svensk politik, men ett av de skälen är faktiskt oförmågan att förstå dagens verklighet och dagens förändringskrav.
I stället utvecklar de ett vi-och-dom-tänkande, som numera misstänkliggör såväl arbetslösa, sjukskrivna som invandrare. Grundtemat är att vissa grupper är en belastning för alla andra grupper i samhället, och det problemet måste lösas med hårt repressiv politik riktade mot grupperna som helhet, inte bara eventuellt misskötsamma inom den.
Den sortens exkluderingspolitik löser inga samhällsproblem, den skapar bara sociala spänningar som i slutänden blir direkt farliga.
Att hålla undan för högerkrafterna i årets val är alltså oerhört viktigt. Men det räcker inte för att också driva dem tillbaka. Det förutsätter en politik som adresserar förändringarna, på ett sätt som inte skapar stora spänningar mellan olika grupper, som skyddar viktiga välfärdstjänster – och som behandlar väljarna som tänkande varelser, fullt kompetenta att fatta förändringens nödvändighet.
Socialdemokratisk politik, helt enkelt.
