Anne-Marie Lindgren: Moderata självmål om ”bidragen”
Den långvariga arbetslösheten handlar i huvudsak om personer med otillräckliga kvalifikationer, och om ett arbetsliv som inte är intresserat av personer med funktionshinder eller hälsoproblem, inte om att folk vill leva på bidrag. Foto: Shutterstock.
Någon, utöver oss politiknördar, som minns helårsekvivalenterna?
Förmodligen inte. Men de ingick i Alliansens valrörelse 2006 och är ett illustrativt exempel på missbruk av statistisk för propagandasyften.
Årets valrörelse kommer med nya exempel.
”Ekvivalent” kommer från latinet och kan översätts med ”motsvarande”. Helårsekvivalenterna som spökade i valrörelsen 2006 utgick från det totala årsbeloppet för utbetalda ersättningar från socialförsäkringarna. Detta belopp delades sedan med en tänkt genomsnittsinkomst för att få fram hur många helårsarbeten beloppet motsvarade.
Det kan man väl i och för sig roa sig med. Men siffran visar alltså inte att det också är så många personer som under ett helt år står utanför arbetsmarknaden och i stället ”lever på bidrag”. Vilket var vad den moderata propagandan fick det att låta som. Vilket förstås var nonsens. De allra flesta som får ersättningar från sjuk- och arbetslöshetsersättningarna får det under betydligt kortare tid än ett år. För sjukskrivning på grund av influensa, en blindtarmsoperation eller ett benbrott. För arbetslöshet mellan två jobb – och med dagens många tillfälliga anställningar är korta perioder av arbetslöshet mellan jobben inget ovanligt.
De flesta som får ersättning från socialförsäkringssystemen är med andra ord personer som finns på arbetsmarknaden. Det är inte några stora grupper som på helårsbasis – eller mer – får ersättning från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Det fanns förstås ett syfte med de här förrädiska beräkningarna. Nämligen att styrka den moderata tesen att ”bidragen” var så generösa att förskräckande många valde att låta sig försörjas av dem i stället för att skaffa sig jobb. Alltså måste försäkringarna bli sämre.
Det underliggande syftet var att skapa utrymme för jobbskatteavdraget. Och – tydligt uttryckt av Anders Borg – få folk att acceptera låglönejobb.
I år avser statistiktricket att visa att väldigt många – särskilt då utrikesfödda – inte är självförsörjande. Med det menas att de har förvärvsinkomster motsvarande mindre än 15 500 kronor i månaden, eller att de helt saknar sådana inkomster. Enligt Svenskt Näringsliv är det 1,3 miljoner individer i åldersgrupperna 20–64 år som med den definitionen inte är självförsörjande, en siffra Moderaterna övertagit. Denna bristande självförsörjning kopplas sedan till att socialförsäkringarna är för generösa. Ofta nog får man det att låta som att alla de 1,3 lever på ”bidrag”.
Det finns ett antal rejäla fel med detta. För det första kan definitionen ifrågasättas. För det andra är det inte så att alla med de här lönerna i stället har sociala ersättningar. Och för det tredje är kopplingen till socialförsäkringarna i sig själv fel.
Det går att försörja sig, om än med snäva marginaler, på en inkomst på 14–15 000 kronor i månaden, åtminstone utanför storstadsregionerna. Moderaterna tyckte för övrigt själva, när det var diskussion om förslaget till ingångsjobb, att det gick utmärkt bra att leva på 13 000 kronor i månaden (och 13 000 kronor är väl den lön som krävs för att en arbetsgivare ska få tillstånd att ta hit arbetskraft från andra länder?)
Den långvariga arbetslösheten handlar i huvudsak om personer med otillräckliga kvalifikationer, och om ett arbetsliv som inte är intresserat av personer med funktionshinder eller hälsoproblem, inte om att folk vill leva på bidrag
Många med inkomster av det här slaget arbetar deltid. Och ingår i familjegemenskaper, där kostnaden för bostad etc delas på flera, och lönen inte skapar några försörjningsproblem. Andra har en årsinkomst som, delad på tolv månader, ser ut att vara väldigt låg – men där man inte arbetat hela året. Man kan just ha börjat jobba efter studier, man kan ha varit sjuk, eller föräldraledig en del av året. Men man har alltså jobb. Och hygglig månadslön.
Den långvariga arbetslösheten, de som aldrig riktigt kommer in på arbetsmarknaden, är ett problem, och att den ökar är också ett problem. Men blanda inte ihop det med att ett antal personer är temporärt frånvarande från arbetslivet, och gör det inte till en fråga om att de inte kan, eller vill, försörja sig. För det kan de alltså. Den långvariga arbetslösheten handlar i huvudsak om personer med otillräckliga kvalifikationer, och om ett arbetsliv som inte är intresserat av personer med funktionshinder eller hälsoproblem, inte om att folk vill leva på bidrag.
Här är det tredje felet. Nämligen att arbetsmarknaden i dag inte ger alla möjligheten till jobb som ger mer än 15 500 kronor i genomsnittliga månadslön. Somliga hamnar helt utanför. Andra trampar runt i gigekonomins låglöneträsk. Och många kan bara få deltider, eller tidsbegränsade jobb, eller timanställningar. Inte ens hälften av kvinnorna i LO-yrken har en fast heltidsanställning – eftersom det bara är deltid och tillfälliga jobb som erbjuds.
Moderaterna brukar ofta tala om att det behövs fler ”enkla jobb” och fler låglönejobb, de drev i regeringsställning en politik för fler osäkra anställningar (vilket kallades ”flexibilitet”) och försämrade socialförsäkringarna för att få folk att sänka sina löneanspråk. Sedan klagar de bittert över att många har löner som inte anses ge självförsörjning. Och skyller det på socialförsäkringarna – och bristande arbetsvilja!
