Anne-Marie Lindgren: Högerns halmgubbar borde gå i pension

”Halmgubbe” är ett debattknep som består i att först påstå att någon sagt något som den inte sagt, och sedan argumentera mot detta icke-sagda.

Denna valrörelse innehåller flera sådana halmgubbar.

Timbro körde ett tag en video där det påstods att ”politikerna” – läs: kritikerna av marknadsskolan – planerade att införa bussning i skolan, det vill säga köra barn kors och tvärs genom stan för att få jämn social blandning av eleverna. Numera drivs samma kampanj under ett annat avsändarnamn, gissningsvis en av de vanliga näringslivsfinansierade kryptoorganisationerna.

Något förslag om bussning finns, förstås, inte. Inte från S. Inte från V. Inte från MP.

Just nu driver M en envis kampanj mot en påstådd, fast hemlig, socialdemokratisk avsikt att återinföra fastighetsskatten. Bland andra Magdalena Andersson har uttryckligen förklarat att S inte tänker göra det (eftersom vi inte ser någon mening i att begå politiskt självmord), men Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, förklarar tvärsäkert i en artikel i Aftonbladet att jodå, det tänker S visst göra.

KDs Ebba Busch hävdade – som ett exempel på den fördärvliga socialdemokratiska sjukvårdspolitiken regeringen driver – att förlossningsklinikerna i Lycksele och Skellefteå skulle läggas ner. Det ska de inte. KD-kampanjen som tillskriver S-regeringen dagens olika brister i sjukvården kan väl också ses som en halmgubbe-variant. Regeringen påstås först ha ett ansvar den inte har, och anklagas därefter för att inte ta detta sitt ansvar. Med den underförstådda slutsatsen att KD skulle göra det mycket bättre.

Alla som vet att sjukvården är regionernas ansvar, och att KD ingår i ledningen för 19 av 21 regioner, tvivlar högst sannolikt på KDs kompetens som vårdreformatörer.

Elisabeth Svantesson vet naturligtvis att S inte tänker föreslå skärpt fastighetsskatt. Folket på Timbro är tillräckligt pålästa för att veta att det inte finns några förslag om bussning av skolbarn. Ebba Busch vet att sjukvården är regionernas ansvar.

Avsikten är att föra bort uppmärksamheten från kritiken mot marknadsskolan och friskolornas vinstuttag.

Så varför kör de alla med den här sortens lögner? Varför tycker de att det är helt okej att försöka lura väljarna med falska påståenden? En vanlig förklaring är att lögner kan löna sig; upprepas en lögn tillräckligt ofta börjar åtminstone några att tro på den. Men varför anses det då nödvändigt att komma med just lögner? Tror man inte att man klarar debatterna med motståndarna om man bara håller sig till sanningen?

Halmgubbar, för att återgå till dem, är just ett debattknep – ofta nog för att föra över debatten från en fråga där man själv inte står så stark till en annan man tror sig vinna mer på. Kampanjen mot den påstådda bussningen är ett typiskt exempel. Avsikten är att föra bort uppmärksamheten från kritiken mot marknadsskolan och friskolornas vinstuttag. Och med det slippa svara på vad man själv vill göra åt de problem det skapar.

Påståendena om fastighetsskatten är förmodligen avsedda att tvinga S på defensiven och mer generellt föra bort debatten från frågor besvärande för M – samarbetet med SD, till exempel. Eller kanske de moderata förslagen om ytterligare försämringar av socialförsäkringarna, förslag man knappast längre kan räkna med att väljarna gillar.

Över huvud taget ger Moderaterna just nu ett pressat intryck. De har inte fått den utdelning i den fråga som tydligen varit tänkt att bli deras huvudbudskap, kriminalpolitiken. De har inte fått genomslag för Kristersson som den bistert blickande vuxne i rummet som kan tilltros förmåga att få ordning på Sverige. Kärnkraften har fått fler anhängare men förefaller inte ha gett Moderaterna fler väljare. Och det faktum att L nu drar väljare från M, sannolikt för att de tydligare markerar mot regeringssamverkan med SD, har gjort den tilltänkta moderatledda regeringsbildningen mer komplicerad.

Så undra på att M gärna vill få över valdebatten till något annat.

Det är i och för sig nödvändigt att markera mot alla de här falska påståendena, men lika nödvändigt att inte låta sig luras in på de sidospår detta leder till. Årets val äger rum i ett läge med stora, omedelbara utmaningar i form av kraftig inflation, hotande lågkonjunktur och risk för energibrist; alltihop innebär kraftiga förändringar av villkoren för politiken nästa mandatperiod, och har stora effekter för möjligheterna att handskas med ett antal andra problem, exempelvis bristerna i sjukvården.

Och då är det en mycket avgörande fråga vilka principer som ska styra en politik, som i mycket kommer att handla om hur vi ska hantera ekonomiska svårigheter. Vilken fördelningspolitisk profil ska den krispolitiken ha?

Inflationen sätter press på hushållen, ja, men också på kommuner och regioner. Hur väger vi önskemålen om stöd till hushållen mot nödvändigheten att klara sjukvården? Ska stöd till hushållen vara generella, eller riktas till särskilda grupper, exempel barnfamiljer? Vilka omfördelningar är rimliga för att klara kostnaderna – sämre sjukersättning eller mindre generösa rutavdrag?

Halmgubbarna däremot borde få gå i pension.