Ett samhälle för alla?
Ska demokratiska rättigheter och social trygghet verkligen omfatta alla i Sverige krävs förbättringar av situationen för människor med funktionshinder.
”När vi med stolthet talar om ett samhälle för alla, tänker vi då på den verkliga innebörden av alla? ” Den frågan ställde oss en gång Folke Carlsson, en föregångare och förebild för många personer med funktionsnedsättning och rött hjärta. Folke var en sann socialdemokrat, ideologiskt och politiskt tonsäker. Han visste vad det innebar att inte vara medräknad, han förstod utanförskap och diskriminering.
Förutom att vara socialdemokrat var han också en person med nedsatt rörelseförmåga. Färgade och utlandsfödda personer känner av rasism. Kvinnor känner av patriarkatet. Fattiga och personer i utanförskapsområden känner konsekvenserna av klassklyftor. Och Folke Carlsson kände förstås till funkofobi – även långt innan det fanns termer för det. Vi utsätts alla på olika sätt för dessa orättvisor men vi delar samma kamp.
Alla ska med, säger vi. Det är kraftfullt men inte alltid enkelt. Av historien vet vi att ”alla” ofta varit vikt åt en mycket liten del av samhället. Detta alla utökades genom socialdemokratin till att inkludera fler och fler. Det har inte bara varit partiets hjärtefråga, utan också från grunden en strävan som format detta land. Det finns skäl att vara stolt över den visionen. Men än i dag, är Folke Carlssons fråga berättigad: Vad menar vi med alla?
Medan jämlikhet alltjämt är vår övertygelse finns det rörelser som tvärtom vill att personer med funktionsnedsättning ska sättas på undantag. Som vill straffbeskatta de av oss som blivit sjuka eller har en funktionsnedsättning som hindrar oss från arbete. Som drar personer som nyttjar välfärd över en kam, kallar dem för fuskare, lata och ”bidragsberoende”. Som anser att personer i behov av assistans är ”välfärdsparasiter ”och talar i termer om ”överutnyttjande” när människor behöver hjälp för det allra mest nödvändiga. Som tycker att tillgängligheten i samhället är för dyr.
Fusket – eller rättare sagt kriminaliteten – i assistansen i andra välfärdssystem ska givetvis bekämpas, men samtidigt måste assistansens betydelse i samhället lyftas fram och ses som ett viktigt flaggskepp i välfärden.
Så blir rut för de som redan har viktigare än hemtjänsten för de som behöver.
New Public Management har inneburit att effektiviseringen ökat. Men även avhumaniseringen, pressen på våra välfärdsarbetare och fusket. Och de av oss som behöver välfärd blir alltmer misstänkliggjorda. Medan ropen ljudit om hårdare tag (om budget eller mot ”fusket”) har några av vår tids viktigaste trygghetssystem kommit att falla sönder. Liknande sönderfall blir alltmer tydligt vad gäller tillgängligheten i vårt gemensamma samhälle. Och vem tar i dag ansvar för det?
Vi befinner oss alltmer i den solidaritetskris Palme varnade oss för. Tillståndet när människor isolerar sig eller slåss för egna intressen och viljan till solidaritet försvagas. Vi med funktionsnedsättning känner av den. Så blir rut för de som redan har viktigare än hemtjänsten för de som behöver.
Vår regering har börjat arbetet att ta itu med flera av dessa utmaningar, men det krävs krafttag för att återta den demokratiska kontrollen och tillförsäkra alla demokratiska rättigheter och social trygghet. För alla. Och det finns dessvärre mer att göra, om vi med ”alla” menar just alla. Socialdemokratiska föreningen Funktionshinder och Jämlikhet, FoJ uppmanar alla att fortsätta den kampen och inte låta andra tillintetgöra delar av det arv som blivit en del av vår identitet.
Birgitta Andersson, ordförande för den socialdemokratiska föreningen Funktionshinder och Jämlikhet, FoJ.