Daniel Färm: Avgå, Ulf Kristersson!

Återigen har högeroppositionens försök att sänka S-regeringen utan att ha något realistiskt alternativ fallit. Den misslyckade misstroendeomröstningen mot Morgan Johansson var ännu ett bevis för att moderatledaren saknar den förmåga att se till landets bästa som man kan förvänta sig av en statsministerkandidat. Ulf Kristersson borde nu själv dra slutsatserna av att gång på gång ha förlorat voteringar i riksdagen – och själv avgå som partiledare för Moderaterna. Innan valet. För landets skull. Nej, det är egentligen inte min sak att avgöra detta, men sådana petitesser tycks ju Kristersson själv fästa föga vikt vid.

Anklagelseakten mot Kristersson bygger på hans agerande i samband med denna – och tidigare – misstroendeomröstningar. Att Moderaterna (och deras två osjälvständiga stödpartier, KD och L) aktivt valde att ställa sig bakom SD:s oansvariga och misslyckade misstroendeförklaring är fel av flera skäl:

1. Missbruk av misstroendevotumet. Misstroendeförklaring är i den svenska parlamentarismens oppositionens kraftfullaste verktyg. Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring tolv gånger sedan 1980. Moderaterna och Sverigedemokraterna har stått för elva av dessa. Åtta (!) av dessa har väckts under de senaste två mandatperioderna. Endast en omröstning har resulterat i en fällning: när Stefan Löfven fälldes för nästan exakt ett år sedan, för att Vänsterpartiet ställde sig bakom Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Han återkom, som bekant, sedan som statsminister direkt.
   
   Man behöver inte ha några högre ställda förväntningar på Sverigedemokraterna. Det är ett parti vars måtto är ”Give them hell!” (noga formulerat av partiledaren Jimmie Åkesson hösten 2014). Men man bör kunna ställa högre krav på Moderaterna, ett historiskt sett statsbärande parti, som trots allt ofta har kunnat ha Sveriges bästa för ögonen. Det partiet finns inte längre. Hade det funnits, så hade det använt misstroendevotumet med betydligt större återhållsamhet.

• Det är bara tre månader kvar till valet. Att Moderaterna inte uppskattar Socialdemokraternas politik är föga förvånande. De driver ju en politik för de privilegierade – inte för vanligt folk. Men om man är kritisk till regeringens politik och ett visst statsråd så får man väl argumentera för sin sak inför valet. Vi är många som inser att det har gått sådär. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna backar i senaste stora SCB-undersökningen. Men en del av demokratin är att acceptera att väljarna inte gillar ens politik. Det borde Kristersson lära sig hantera bättre.

• Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Under perioden mellan att en ansökan om Natomedlemskap har lämnats in och att ett land har blivit medlem av försvarsalliansen är man som mest sårbar. Dessutom befinner sig Sverige och Finland i mycket komplicerade och svåra förhandlingar med Turkiet, som fortsätter att motsätta sig ett medlemskap. Att i det läget – när Magdalena Andersson behöver hantera både Putin och Erdogan – agera på ett sätt som hade kunnat kasta ut Sverige i regeringskris är mycket allvarligt. Kristersson bröt sitt löfte att verka för att Sveriges Natoansökan skulle kunna hanteras på ett så bra sätt som möjligt. Genom att rikta misstroende mot den minister som ansvarar för flera centrala delar av denna ansökan visar Kristersson att han saknar förmåga att sätta landets bästa framför ett kortsiktigt (och misslyckat) partitaktiskt spel.

• Skjutningarna är inte Morgan Johanssons fel. Själva grunden för misstroendeförklaringen är fel. Morgan Johansson har fattat mer långtgående beslut om att stärka polisen och skärpa straffen än någon annan tidigare justitie- och inrikesminister. Men han har också – helt korrekt – pekat på det som polisen själva också säger: hela samhället behöver hjälpas åt för att komma till rätta med segregationen och gängkriminaliteten. Ansvaret för bristerna bär flera – även denna och tidigare S-regeringar. Men det tyngsta ansvaret vilar trots allt på Moderaterna. För världens mest ojämlika skolsystem. För en bostadspolitik som har skapat etnifierade bostadsområden. Och för att ha låtit skattesänkningar för höginkomsttagare gå före insatser som på allvar hade kunnat bryta segregationen och förebygga gängbrottsligheten. För att ha skapat ett samhälle som drar isär istället för att hålla ihop.

Som man bäddar får man ligga.

För allt detta – och mycket annat – finns det all anledning för Ulf Kristersson att själv avgå som ledare för Moderaterna. Man kan med stor rätt hävda att det inte är min sak, som socialdemokrat, att ha synpunkter på vem som ska leda detta tidigare seriösa oppositionsparti. Det är en rimlig invändning. Som hade varit mer trovärdig om inte Ulf Kristersson själv precis nu hade försökt sätta prejudikatet att någon annan än statsministern ska bestämma vilka ministrar som ska sitta i Sveriges regering.

Som man bäddar får man ligga. Svinhugg går igen. (Tar tacksamt emot fler talesätt som visar hur orimligt det är att Ulf Kristersson sitter kvar som oppositionsledare.)

I bjärt kontrast till Ulf Kristerssons småaktiga politiska taktiserande och spel står Magdalena Anderssons statsministerskap. Värdigt, ansvarsfullt och med tydligt fokus på att komma till rätta med de stora samhällsproblemen: bristerna inom välfärden, klimatförändringarna – och segregationen och skjutningarna.

Vägvalet den 11 september är enkelt. Om Kristersson sitter kvar.

Daniel Färm är politisk redaktör