Bidragstak hjälper inte kvinnorna

I det tidiga 1900-talets olika Folkets Hus gavs det ibland föreläsningar i något som hette ”kvinnlig hygien”. Föreläsningarna var enbart öppna för kvinnor, och ofta krävdes fackföreningsbok för att få närvara.

”Kvinnlig hygien” betydde nämligen ”sexualupplysning”, särskilt då om hur man skyddade sig mot graviditet. Vilket var sedlighetssårande verksamhet som kunde stoppas av polis, så det var säkrast att ordna föreläsningarna som slutna sällskap. Därav kravet på medlemsbok. Barnen var många i den tidens arbetarkvarter. Inte av familjernas medvetna val, utan av okunskap om hur graviditeter kunde undvikas. Försörjningen blev magrare för varje nytt barn och kvinnorna slets ner.

Så det är inte förvånande att sexualupplysning och spridning av preventivmedel blev en del av arbetarrörelsens folkbildande verksamheter. Fortfarande ihågkommen av dessa upplysningens pionjärer är väl den forne anarkisten Hinke Bergegren, men det fanns fler. Den unga, tidigt döda Lundastudenten Hildur Sandberg var en, äkta paret Karin och Nils Adamsson två andra. De senare drev försäljning av preventivmedel och hamnade, följdriktigt, i fängelse eftersom detta var kriminaliserat.

I dag är möjligheten att själv styra över hur stor familj man vill vara självklar i Sverige. Just nu är visst födelsetalet 1,67 barn per kvinna, och det tyder onekligen på både kunskap om preventivmetoder och vilja att använda dem. Generellt är det så att när kunskap om och tillgång till metoder att skydda sig mot graviditet får mer allmän spridning, så går födelsetalen ner.

Det handlar alltså om kunskap och tillgång. Samt, ibland, om att ta itu med den typ av patriarkala, eller religiösa, normer som hindrar användningen av preventivmetoder. Man kan misstänka att det faktum att barnkullarna är så påtagligt större i socialt utsatta, invandringstäta områden liksom en gång i arbetarkvarteren har att göra med brist på kunskap. Och ibland med normer.

Så litet förvånad blir jag när ett förslag från S i Göteborg om ökad satsning på familjeplanering i socialt utsatta områden möts med reaktioner som får förslaget att låta som rasistiskt. Menar kritikerna att det ska vara ett privilegium för infödda svenska kvinnor att kunna bestämma hur ofta, och hur många gånger, man vill föda barn? För infödda kvinnor uppvuxna med alla behövliga kunskaper gör ju uppenbart det, så varför är det då fel att ge kvinnor som kommit till Sverige samma möjligheter?

Men vilka jobb är det som står och väntar på en sexbarnsmamma med låg skolutbildning och svaga kunskaper i svenska?

Jag tycker däremot inte att man ska motivera familjeplanering i utsatta områden med behovet att stoppa gängkriminaliteten. Det är ett uppifrånperspektiv, och objektifierar människor. Kunskap om och tillgång till preventivmedel, alltså familjeplanering, handlar precis som aborträtten om kvinnors rätt till sin egen kropp. Samt om barns rätt till föräldrar som har tillräckligt med tid och uppmärksamhet för dem. Det är från den utgångspunkten frågan ska hanteras.

I en intervju med Märta Stenevi (MP) berättar hon om ett besök i Skäggetorp, som ju finns på Polisens lista över utsatta områden. Hon argumenterar för familjeplanering just från kvinnornas utgångspunkt.

Stenevi fick svar från Liberalernas Gulan Avci. Som inte missade chansen att predika de svenska så kallade bidragssystemens förfärliga förmåga att hålla folk utanför arbetslivet. I det här fallet är det föräldraförsäkringen, som bör kortas (för alla? bara för nya invandrare? och har någon räknat på vad det skulle kräva av utbyggd barnomsorg?) samtidigt som flerbarnstillägget ska bort.

Det är alltså ekonomiska piskor som ska få födelsetalen att sjunka, precis som de ska få sjuka att bli friska och arbetslösa att få jobb.

Men vilka jobb är det som står och väntar på en sexbarnsmamma med låg skolutbildning och svaga kunskaper i svenska? Eller på en tvåbarnsmamma med samma utgångsläge? Samma jobb som (inte) väntar på alla de lågt utbildade med svaga svenskkunskaper som redan finns inskrivna hos arbetsförmedlingen, och som dominerar gruppen långvarigt arbetslösa?

Kvinnor som vill ut i arbetslivet men inte kan för att deras kvalifikationer är för svaga och barnen kommer för tätt behöver inte ekonomiska piskor. De behöver kunskap om hur man hindrar graviditet, och möjligheter att öka sina kvalifikationer, språkligt och yrkesmässigt.

Kvinnor som är fångna i patriarkala strukturer lär inte kunna ta sig ur dem bara för att familjens ekonomi försämras – snarare kan man väl misstänka att de blir än härdare inlåsta i klan- eller släktmönster. Här krävs precis som när det gäller hedersnormer åtgärder för att bryta mönster och förändra attityder. Vilket förvisso inte är enkelt, men just därför ska man inte inbilla sig att man får något resultat via sänkta ”bidrag”.

Man kan ju grubbla över varför konspirationsteorier av diverse slag fått sådant genomslag under senare år. Men lika mycket kan man grubbla över varför borgerliga politiker sitter fast i en övertro på ekonomiska incitament som sättet att få ut folk i jobb.

När alla erfarenheter visar att det inte fungerar, alltså.