Därför vill alla partiledare vara folkhemsossar
När en socialdemokratisk partiledare håller tal är det en självklarhet att sticka in några citat från tidigare S-ledare, gärna av Palme eller Lindh, för att markera kontinuitet och partiets stolta historia.
Men påfallande ofta hänvisar även andra partiledare till tidigare S-ikoner. Kristersson citerar Gustav Möller (S), Åkesson hyllar Per Albin Hansson och Dadgostars förebild är Tage Erlander (S).
– Tage Erlander är en stor inspiratör. Han var inte särskilt känd när han blev ordförande. Han vann ändå förtroende och vann sedan val efter val efter val. Han lyckas också genomdriva väldigt stora reformer, de som är hela grunden i vår välfärdsstat. Det är oerhört inspirerande, säger Nooshi Dadgostar (V) till SvD.
I en intervju i ABFs Tidskrift Fönstret tar hon avstånd från korsstygnstavlan på arbetsrummet med VPK-ledaren CH Hermanssons citat ”Nån jävla ordning ska det vara i ett parti”. Dadgostar är noga med att betona att den inte är hennes.
– Jag fick ärva den tavlan av Jonas (Sjöstedt).
S-referenserna inte så konstiga. Vänsterpartiet konkurrerar om samma väljare och har mycket att vinna på att spela rollen av vakthund för gamla arbetarideal.
Men Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ser dubbla skäl till Erlanderflörten.
– Så hade nog inte Lars Ohly sagt och naturligtvis inte Lars Werner. Här finns nog något annat än att bara göra nålstick mot Socialdemokraterna.
– Partiprogrammet är full av ideal som arbetarägda företag. Men det är inget man talar om i opinionsbildningen, utan då är det traditionella välfärdsstatsreformer. Det kan vara ett sätt av Dadgostar att driva på en ideologisk förändring.
Oppositionens citerande av S-ledare handlar om att undergräva S förtroende, sprida bilden av att det stora partiet har svikit och locka rörliga väljare. Men samtidigt blottas bristen på egna ikoner och symboler över politiska landvinningar.
– Det är inte så många socialdemokratiska opinionsbildare som lyfter borgerliga partiledare: ”Tänk vad bra det var på Adelsohns tid”, som Hinnfors uttrycker det.
Om det händer så är det att Fredrik Reinfeldt (M) och Bengt Westerberg (FP) höll rent högerut.
Ulf Kristersson däremot talar tyst om sina föregångare. Reinfeldts vädjan om att ”öppna era hjärtan” och hårda linje mot SD är ju ett rött skynke i den väljargrupp som moderatledaren vill locka tillbaka.
I sitt installationstal hyllade Kristersson förvisso Gösta Bohmans liberalkonservatism. Men i dagspolitiken citerar Kristersson sällan eller aldrig sina företrädare.
De är antingen för okända eller stod för något som inte kan exploateras politiskt i dag.
– Om man skulle fråga nya generationer så känner en och annan nog till Erlander och Palme men däremot inte vem Bertil Ohlin (FP) eller Gunnar Heckscher (M) var, eller kanske inte ens Bohman (M). Det är möjligt att man därför inte anser att det är någon idé. Men man kan ju undra varför man då lyfter socialdemokrater, säger Hinnfors.
För det gör Kristersson:
– Varje bortslösad klimatkrona är en stöld från alla dem som bryr sig om klimatet, för att travestera min favoritsocialdemokrat Gustav Möller, säger Ulf Kristersson i ett tal på Handelshögskolan 2018.
När Kristersson vara nymoderat socialförsäkringsminister jämförde han sig med den legendariske socialministern. Moderaterna lyfter i delningsbilder fortfarande återkommande fram Möllers klassiska citat om att ”varje bortslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Men aldrig något citat av någon tidigare moderatledare.
– De borgerliga partierna har inte gjort jättemycket för att vårda minnet av sina ganska skickliga politiker som, utifrån sina förutsättningar, förmådde göra någonting, men som med dagens ögon inte alltid är en riktning som många uppskattar.
För Jimmie Åkesson (SD) är det särskilt uppenbart. Det är svårt att citera en tidigare sverigedemokratisk partiledare om man inte vill låtsas om partiets rötter i nynazismen.
– De historiska föregångarna har han svårt att ta i ens med tång, i alla fall utåt. Vad han tycker vet vi inte. Mikael Jansson har ju gått över till AfS och hans företrädare Klarström var engagerad i Nordiska rikspartiet. Det finns inte mycket som är rumsrent. Då måste han ju gå till ett annat parti. Det är ganska anmärkningsvärt, säger Hinnfors.
Återstår då att hylla Per Albin Hansson och folkhemstanken.
– I vårt moderna folkhem är man välkommen att bo oavsett var i världen man har sin bakgrund. Men ska man bosätta sig här, då måste man ha viljan och ambitionen att bli en av oss, som Jimmie Åkesson formulerade i Almedalen 2017 där han gjorde Per Albin till Sverigedemokrat.
– SD menar att det inte var välfärdsstaten det var fel på utan att man började acceptera invandringen. Det är deras ideologiska ingång. Att det som byggdes upp är något man vill komma tillbaka till, folkhemmet, folket, det etniskt rena folket.
Även Fredrik Reinfeldt liknade sig vid Per Albin Hansson när han på valaffisch 2010 kopierade en socialdemokratisk förlaga med tecknad bild och uppmaningen att ”Rösta på Sveriges enda arbetarparti”. Samtidigt kunde ”de nya Moderaterna” ses som en sågning av partiets egen historia.
Reinfeldt tog framgångsrikt avstånd från Bo Lundgrens ”orättvisa” skattepolitik. Nu tar Kristersson avstånd från Reinfeldts ”naiva” migrationspolitik. Det står i bjärt kontrast mot Socialdemokraternas partiledarskiften och förklarar enligt Hinnfors delvis varför det är Socialdemokraternas ikoner som definierar debatten.
– Socialdemokraterna har haft en mer organisk utveckling och en långsammare ideologisk förändring. En tydlig ideologisk förändring gör att man får svårt med kontinuiteten.
– Reinfeldt är ett sådant exempel. Det är det högsta resultatet partiet någonsin har haft. Den populäraste politikern någonsin och han är slängd på sophögen av sitt eget parti. Det går ändå knappt att nämna honom.
Trygghet i förändring är en klassisk slogan. Socialdemokraterna har också ibland vinglat sig fram, men inte behövt deklarera avstånd från sin egen politik. Partiet har i stället odlat sin historia som något positivt, menar Hinnfors.
– När S har svårt att leverera tittar man tillbaka retoriskt och vill återuppleva en storhetstid.
När Nyamko Sabuni (L) skulle försvara en regering som tar stöd av SD hävdade hon att det var samma Linje som Erlander haft när han ville hålla kommunisterna utanför inflytande. Detta trots att Erlander valde att bilda regering med Centerpartiet.
”Jag har läst om hur socialdemokraterna behandlade kommunisterna på 50-talet. Det är intressant. Stenhård konfrontation på arbetsplatserna för att hålla dem nere, men i riksdagen accepterade man deras stöd för att kunna regera. Det bör vara modellen för behandlingen av sd”, skrev Sabuni i L:s tidning NU.
Läs mer: AiP / Sabunis PR-stöd – före Björklunds avgång
Det finns ideologiska motiv till att Kristersson lyfter Gustav Möller, påpekar Hinnfors. På Möllers tid handlade det om en grundtrygghet, därefter byggdes inkomsttryggheten ut även för medelklassen. Moderaternas linje är mer en grundtrygghet som individen kan komplettera med försäkringar.
För att sälja in moderat politik knyter partiet alltså an till S-idéer som har starkt stöd.
Att det krävs beror i grunden på det starka stödet för välfärdsstaten, som Moderaterna har tvingats förhålla sig till, menar Hinnfors.
– Det socialdemokratiska samhällsbygget handlar ju om välfärdsstaten. I just Sverige var det i första hand S som drev fram reformerna och de andra har anpassat sig till det. Medan S har anpassat sig till deras arbetsmarknadspolitik.
I en intervju med Expressen i februari nämner Ebba Busch Göran Persson som en förebild när det gäller politiskt ledarskap. Persson var pragmatisk och fick saker gjorda.
– Han hade handlingskraften. Den saknar jag, säger Busch.
Hon lyfter inte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt eller Alf Svensson. KD-ikonen Alf har gjort flera uttalanden som kan tolkas som kritik mot Buschs val att samarbeta med SD. Så den återkopplingen är minerad mark för Busch.
I sitt sommartal 2020 citerade Busch dåvarande Kommunalbasen Tobias Baudin.
– Behöver vi ett friår och en familjevecka, eller ska vi satsa på välfärden?
Vi går nu mot ett val där partiledarna i fem partier – M, KD, L, SD och V – har problem med relationen till sina föregångare på posten. I Liberalerna är det till och med så att två tidigare partiledare markerat att de inte tänker rösta på partiet.
– Många partier har interna ideologiska problem. Liberalerna försöker föra fram en liberal idétradition. Det hade gått att lyfta fram Westerberg som var en hyfsat framgångsrik partiledare, men han har ju deklarerat att han inte kommer att rösta på dem på grund av nya partilinjen med SD, säger Jonas Hinnfors.
Paradoxalt nog kampanjar nu nya partiledaren Johan Pehrson om partiets stabila politik (om Nato, försvaret och kärnkraften).
Annie Lööf hänvisar ibland till Thorbjörn Fälldin. Men även Centerledaren har använt Per Albin Hanssons folkhem och till och med Olof Palme för att lyfta ideal som gått förlorade men som hon fortfarande står för. I sitt Almedalstal 2017 förklarade Lööf att ett nytt klassamhälle nu växer fram.
– Olof Palmes envisa engagemang för rättvisa. Det ser jag mindre av bland dagens socialdemokrater. De stolta traditionerna från Per Albins folkhemsbygge. Kan någon tala om för mig vart de tagit vägen?
Även 2013 citerade hon Olof Palme.
– Politik, det är att vilja något.
Man kan undra hur rimligt det är att anmvända Per Albin och Palme som argument för uppluckrade turordningsregler och lägre ingångslöner? Särskilt som Centerpartiet under Fälldins tid stod för små inkomstklyftor och anställningstrygghet via Las.
– Hon vill att S-väljare ska känna att dagens Centerparti tagit över det engagemang som gårdagens socialdemokrater stod för och som sedan ska ha förflackats, säger Hinnfors.
Det här var ju så de nya Moderaterna fick 30 procent.
– Det märkliga är om hon nämner Palme. Det var ju väldiga konflikter mellan just Palme och Fälldin, de två stora kontrahenterna. Palme var ett hatobjekt för oppositionen som ”förstörde” Sverige. Så beskrivningarna ändras successivt.