Susanna Gideonsson: Internationell solidaritet är på liv och död

Jag bläddrar i arkiven med LO:s historia. Den långa kampen att etablera en fungerande och samordnad fackföreningsrörelse i Sverige. De täta banden mellan parti och fackförbund. De interna fajterna om strategi och taktik. Det hårda motståndet från en ekonomiskt långt starkare motpart, det stenhårda politiska motståndet. Bristen på demokrati, jämlikhet och lika förutsättningar att påverka samhället.

Hur motståndarna inte skydde några medel för att trycka ned våra strävanden. Insikten om hur den ekonomiska makten var tätt ihopkopplad med den politiska makten. Den gemensamma resan mot värdighet, mot förbättrade villkor, både på arbetsplatsen, och utanför. Strejker, blockader, hungersnöd, vräkningar, dödsskjutningar, insamling i solidaritet till kamrater i andra länder. Arbetarrörelsen var så utsatt, men ändå så envis och så stark.

Det är vi än i dag. När bomberna faller över civila i Kharkiv, Kiev och Mariupol och över kärnkraftverket i Zaporizhzhia. När barnen gömmer sig i tunnelbanestationerna, när ukrainska bryggerier ställer om från ölproduktion till produktion av brandbomber och när gråtande familjer splittras när föräldrar tvingas till fronten. Då är det en attack på Ukraina. Men det är också en attack på oss.

De som drabbas är sådana som vi. Precis som när bomberna föll över Syrien, när militärjuntan tog över i Burkina-Faso, när polisen skjuter på demonstranter i Haiti. Det är vi som drabbas.

När fackföreningsrörelsen i Sverige växte fram stod appellerna om solidaritetsinsamlingar till drabbade kamrater i andra länder som spön i backen. Likaså fick de svenska facken stöd från kamrater i andra länder.

Ända från starten har den internationella solidariteten varit en så fundamental del av den fackliga idén. I dag är det organiserat och institutionaliserat på ett helt annat sätt. Det är 90-konton, Swish och Sidaprojekt, det är Olof Palmes Internationella Center och Union to Union.

En enorm styrka, infrastrukturen finns på plats. Men i grunden är det samma som bössan med uppmaningen att stötta kamraterna i Spanien, Chile eller Sydafrika. Stöduttalandena till Ukraina är samma som stöduttalandena till Sverige när militären sköt demonstrerande arbetare i Ådalen, eller när Mackmyra Sulfit slängde ut barnfamiljer på bar backe.

LO tar just emot de desperata ropen på hjälp och vittnesmål om hur det som byggts upp under lång tid nu bara raseras. Hjälp oss! Hjälp oss politiskt, hjälp oss humanitärt, hjälp oss att överleva. Låt oss höra att ni bryr er. Vi bryr oss.

I dessa dagar är det uppenbart att ”internationell solidaritet” inte bara är fina ord som ska dammas av på internationella kongresser. Det handlar om liv och död. För oss. För oss i Sverige, och för oss utanför Sverige. Det finns inga andra än VI.

Tesen att demokratiska länder inte krigar med varandra är fortfarande sann.

Solidaritet är inte att vara snäll, det är insikten om att vi är beroende av varandra och att vi därmed måste hjälpa varandra när vi är under attack. Insikten att starka demokratiska institutioner och ett levande civilsamhälle, en stark och fri fackföreningsrörelse i Ukraina och i Ryssland, det är vi beroende av. I en demokrati är starka fackföreningar fundamental. Tesen att demokratiska länder inte krigar med varandra är fortfarande sann. En despot har angripit en demokrati.

LO kommer inte släppa blicken på Ukraina. När kriget väl är över, må det ske så snabbt det bara går, då behövs vår solidaritet än mer än just nu. Då ska den ukrainska fackföreningsrörelsen, och hela civilsamhället gå igenom den resa som för Sverige tog decennier.

De ska samla ihop resterna av sina organisationer, de ska återupprätta medlemsregister, de ska etablera lokala kontor, de ska ta kampen mot arbetsgivare som vill utnyttja den nationella krisen för att försämra arbetares villkor. De ska bygga sina internationella kontakter, de ska få ordning på utbildning och ekonomi såväl i det egna landet som i de egna organisationerna. De ska ta kampen mot desinformation och risken för fortsatta angrepp.

LO kommer att vara där. Precis som LO fick stöd från tyska, serbiska och amerikanska kamrater vid storstrejken 1909. När nordiska kamrater delade med sig av sina skrala kassor när LO stod under attack. Precis så gör vi nu. Vi gör det i vetskapen att det också är vi som är under attack.

Vi ska inte låta oss splittras. När arbetare ställs mot arbetare är vi förlorade, ett faktum som också är tydligt och aktuellt i svensk debatt. Nationalismen som splittrande ideologi där troheten till nationen trumfar den internationella solidariteten leder oundvikligen till det vi ser just nu. Krig.

Ukraina ska byggas upp igen. De kommer få hjälp av oss. Med strategier, med politiskt stöd. Med pengar. Ukraina ska få stöd. Våra ryska kamrater i de fria fackföreningarna ska få stöd, våra kamrater i Myanmar, Kina, Mali ska få stöd. Överallt där kampen om bättre villkor och demokrati står. Där står också vi.

Internationell solidaritet.

Susanna Gideonsson är LO-ordförande