Martin Rynoson: Vad är vårt syfte?

I en artikel 2 februari skrev journalisten Torbjörn Nilsson om Socialdemokraterna under Tage Erlanders tid jämfört med i dag. Enligt Nilsson var en viktig skillnad att Erlander, till skillnad från dagens ledande S-företrädare, hade en tydlig uppfattning om vad han ville uppnå med politiken.

Ett längre tag, särskilt i nära anslutning till valförlusten 2010, var det populärt inom Socialdemokraterna att kräva att partiet skulle ”våga ha visioner”. Därvidlag, menade de som förfäktade denna uppfattning, skulle S kunna bli ett stort parti igen.

Göran Persson hade föga till övers för sådant. Under sin tid som partiordförande och statsminister beskrev han visioner som ”sådant som idélösa medelmåttor kräver att andra ska ha”. En hård beskrivning, förvisso, men inte helt utan poänger. Inga idéer eller visioner är värda något om de inte kan omsättas i praktiken. Men på samma sätt tjänar politisk fingertoppskänsla föga till om den inte används för att uppnå några utpekade ändamål.

Högern är mycket bättre på detta. Se bara på hur de målmedvetet säljer ut allmännyttan i borgerligt styrda kommuner och ombildar hyresrätter till bostadsrätter, hur de privatiserar välfärden på sätt som är kostsamma att återställa. Se bara på hur väl regeringen Reinfeldts olika reformer gynnade de rikaste i samhället, på bekostnad av de människor som hade det svårast.

Nej, det som saknas är inte visioner, i betydelsen yviga och storslagna önskeprogram för framtiden, utan en tydlig viljeriktning, en angivelse av vilken riktning vi ska gå i.

Hur stor respekt vi än kan ha för de företrädare som lett den svenska arbetarrörelsen under de senaste decennierna kommer vi inte ifrån att ojämlikheten har ökat sedan decennieskiftet 1970/1980. Viljan att på allvar åtgärda detta problem tycks inte ha varit tillräckligt stark.

Vårt syfte var snarare att precisera vad det är som vi socialdemokrater faktiskt ska fokusera på att uppnå.

I början av våren 2020 skrev jag och Payam Moula en längre text i tidskriften Tiden, där vi presenterade vår idé om en postliberal socialdemokrati. Den reformistiska arbetarrörelsen måste, menade vi, skaka av sig marknadsliberalismen och identitetspolitiken och än en gång framhålla jämlikhet och gemenskap som de två överordnade vägledande principerna för partiets politiska verksamhet. Socialdemokraterna ska, menade vi, vara ett intresseparti för Sveriges arbetande befolkning.

Vår text var inte något handlingsprogram. Vi presenterade inga detaljerade reformförslag. Vårt syfte var snarare att precisera vad det är som vi socialdemokrater faktiskt ska fokusera på att uppnå. Syftet med detta var också att förtydliga att vi tycker att vissa saker är viktigare, mer grundläggande principiella för vår rörelse, än andra.

Ett tag senare fick min medförfattare, Payam Moula, kritik för att han skrev under en debattartikel, tillsammans med några L-debattörer, om möjliga gemensamma projekt för socialdemokrater och liberaler. ”Är detta en kovändning från din tidigare linje?” frågade de sig.

Dessa kritiker missade något vitalt: att det inte finns någon motsättning mellan att ha en tydlig uppfattning om vad Socialdemokraterna bör prioritera i reformarbetet och att förstå nödvändigheten i kompromisser och pragmatism. Även en postliberal socialdemokrati måste förhålla sig till faktumet att en majoritet av riksdagens ledamöter tillhör högerpartier.

Nej, det viktiga är inte en orubblig principfasthet i enskilda sakfrågor, eller för den delen i synen på samarbete med andra politiska partier. Det viktiga är att Socialdemokraterna står fast vid en tydlig bild av vad man vill uppnå.

Sedan valet 2014 har S-ledda regeringar fått släcka brand efter brand, hantera kris efter kris: Flyktingvågen, terrordåden på Drottninggatan, gängvåldet, pandemin, tilltagande klimatkris, Rysslands invasion av Ukraina. Men hur nödvändig brandsläckningen än är, får den aldrig bli huvudskälet till vårt politiska engagemang.

Klimatförändringarna måste stoppas, men det var inte därför vår rörelse bildades. Den organiserade våldsbrottsligheten måste krossas, och Putinrysslands aggressiva utrikespolitik måste upphöra, men inte heller i dessa vällovliga målsättningar ligger Socialdemokraternas raison d’être.

Nej, när det gäller vilka vägledande principer som bör vara överordnade för arbetarrörelsens politiska verksamhet, vidhåller jag att Socialdemokraterna bör vara ett intresseparti för Sveriges löntagare. Detta innebär en kamp för jämlikhet och gemenskap, för att åstadkomma ett samhälle där vi bär varandras bördor och där ekonomiska klyftor mellan människor inte tillåts växa till avgrunder.

Inte ens när bomberna faller över Ukraina får vi glömma att vi är det stora folkflertalets parti, för högerns partier kommer aldrig glömma att de representerar eliten.

Martin Rynoson är analyschef för Tankesmedjan Tiden och opinionsredaktör för Aktuellt i Politiken