Pensionerna står ständigt i centrum

Det är 138 år sedan liberalen Adolf Hedin, i motion till 1884 års riksdag, föreslog tillsättandet av en utredning om hur man skulle införa en ålderdomsförsäkring.

Det tog 30 år av debatter och utredningar innan riksdagen, 21 maj 1913, fattade beslut om en pensionsförsäkring. Beslutet blev för många människor en enorm händelse, i ett Sverige som vid den tidpunkten hade stora sociala och ekonomiska klyftor. Från konservativa högergrupper motiverade man motståndet mot pensionsförsäkringen med bland annat att svenska folket skulle bli lata och osjälvständiga av vetenskapen om att ålderdomsförsörjningen var ordnad.

Pensionsbeloppet som började att utbetalas år 1915 var 6 kronor och 25 öre per månad. Det var många kvinnor som, trots de små beloppen upplevde det rent fantastiskt att få en egen inkomst. Författaren Ivar Lo-Johansson har i en novell berättat att hans mormor fullt och fast trodde att pensionen var en skänk från ovan. Hon var säkert inte ensam om det.

Trots att den allmänna folkpensionen förbättrades på många sätt mellan 1913 och 1946 så hölls frågan om en mer allmän tjänstepension levande. 6 februari 1957 lämnade Allmänna pensionsberedningen sitt betänkande ”Förbättrad pensionering” till regeringen. Nu fanns förhoppningar om att pensionsfrågan äntligen skulle få sin slutliga lösning. Det visade sig mycket snart att splittringen var djupare än någonsin tidigare.

Redan i valrörelsen 1956 kom krav om folkomröstning, i första hand från folkpartipressen. Vi socialdemokrater var vi mycket tveksamma till folkomröstning. Som ombudsman var uppgiften nu att övertyga partifolket om alla nackdelar och svårigheter som en folkomröstning innebär. Till vårriksdagen inlämnades två motioner om folkomröstning, en från Folkpartiet och en från Bondeförbundet.

Den 1 mars 1957 kom en proposition om att det söndagen 17 oktober skulle hållas folkomröstning om tre olika förslag som fanns och det blev inledningen till den i särklass mest intensiva valrörelse som förekommit i vårt land. Linje 1 företräddes av LO, TCO och SAP som tillsammans bildade en central kommitté och inom varje län bildades länskommittéer med en kampanjledare som utsågs av den centrala kommittén och jag fick förtroendet att bli kampanjledare för Skaraborg. Den första uppgiften var att bilda lokala kommittéer och det blev 59 stycken.

Vad var det som gjorde striden om pensionerna så dramatiskt? Svaret är: den smutsiga hetskampanj som arbetsgivareföreningen och de borgliga partierna bedrev. Man kom med påstående om, att en lagfäst tjänstepension skulle innebära total socialisering av hela det svenska näringslivet och att det inte skulle finnas något utrymme för framtida löneökningar.

Både på öppna och interna möten möttes man många gånger av misstänksamhet och lite förståelse, när man ville göra gällande att det även finns behov av att leva ett aktivt liv som pensionär. Att det dessutom också var en ung man i sina bästa år som försökte övertyga dem om att de, när de blir äldre, ska leva ett aktivt liv och känna ekonomisk trygghet. För att göra bilden något rättvis är att dåtidens 67-åringar inte var lika vitala som dagens jämnåriga.

De 60-åriga arbetarna hade åldrade utseenden som kan jämföras med dagens 90-åringar.

När man mötte den tidens 60-åringar, det kunde vara lantarbetare på den skaraborgska landsbygden, skogsarbetare i Tiveden, kalkbruksarbetare på Kinnekulle eller industriarbetare från industriorterna, hade samtliga av dem gemensamt att de var mer eller mindre utarbetade. De 60-åriga arbetarna hade åldrande utseenden som kan jämföras med dagens 90-åringar. Många levde inte ens till att bli 67 år gamla.

På våra informationsmöten om ATP kunde vi beräkna och ge svar på hur mycket var och en skulle kunna få i pension. Vi utgick från att lönen skulle vara oförändrad i resten av aktivt arbetsliv. År 1957 var genomsnittslönen för en industriarbetare 758 kronor per månad. Det skulle bli en ATP-pension på 454 kronor och 80 öre i månaden. Hur otroligt det än låter så var det många som hade svårt att förlika sig med tanken på att de skulle få så mycket i pension.

Det känns skönt nu, när jag kan konstatera att jag ännu inte har mött någon som ansett att de har fått för hög pension. Ändå är summorna något högre än vad vi lovade.

Det kan ibland vara bra att se i backspegel hur samhället har förändrats under en trots allt kort tid.

Dagens debatt gäller inte om att pensionerna är för höga, utan nu är det i stället en överbudspolitik om pensionshöjningar och tal om fattigpensionärer. Visst finns det många pensionärer i dag, som inte har det ekonomiskt möjligt att leva upp till den nutidens standard och de krav som dagens Sverige har att bjuda, men att prata om stora grupper fattigpensionärer är något magstarkt.

Det viktiga i dag är att i första hand se till att alla pensionärer får en pension som gör att de kan känna sig ekonomiskt jämställda och trygga i sin tillvaro.

Sven-Gösta Signell
fd partiombudsman och riksdagsledamot (S)