Bo Bernhardsson: Var det så här ni ville ha det?
Om jag anlitar ett städbolag för att städa lägenheten eller lämnar in bilen för rekonditionering, är det väl rimligt att jag frågar företaget och facket ifråga om kollektivavtal finns. Men om svaren blir ja, kan det ändå vara så att kollektivavtalet bara är en marknadsföringsdetalj och att anställda från den så kallade skuggsektorn jobbar för 50–60 kronor i timmen.
Jag kan ju också fråga på lunchrestaurangen om de har kollektivavtal, även om jag inte skulle känna mig helt bekväm i den rollen. Men jag kommer definitivt inte att fråga efter personalliggaren och be att få kolla vilka personer som arbetar i köket. Det måste vara statens och dess myndigheters sak att upprätthålla lag och ordning på arbetsmarknaden.
Hur förvandlades det svenska näringslivet och arbetsmarknaden till en tummelplats för fuskare och rent kriminell verksamhet? Jo, det är resultatet av den nyliberala yra som härskat under senare decennier. Olika ”frihetsreformer” har genomförts i första hand ägnade att ”släppa loss företagen”. Arbetsgivarhögern och de borgerliga partierna bär huvudansvaret, men socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är medskyldiga. Vi har varit alldeles för flata, när det gällt att försvara den svenska modellen.
Hur förvandlades det svenska näringslivet och arbetsmarknaden till en tummelplats för fuskare och rent kriminell verksamhet?
Jag röstade ja till EU, men var som många andra bekymrad över vad den fria rörligheten för arbetskraft skulle leda till, om inte Sverige fick garantier för att tillräckligt bestämt kunna hävda kollektivavtalen och vår arbetsmarknadsmodell. Det fick vi inte, och den fria rörligheten har, som den konstruerats, flyttat makt från arbete till kapital.
Fusket inom byggsektorn är omfattande. Svenska åkeriföretag har slagits ut av åkare från andra EU-länder, som flyttar gods med hjälp av chaufförer som jobbar under urusla förhållanden. Flera andra branscher är svårt angripna.
Arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU sker i dag på villkor som närmast för tanken till slavhandel. Tidigare hade vi en arbetsmarknadsprövning, för att arbetskraft skulle få importeras måste det visas att vi inte redan hade arbetskraft att tillgå, som kunde utföra jobben.
Högeralliansen drev med stöd av Miljöpartiet igenom en reform, som innebar att det skulle räcka att den som skulle invandra hade ett ”löfte” om jobb. Krav på att det skulle finnas ett avtal, med en försäkran om en lön som det går att leva på, fanns inte.
Arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU sker i dag på villkor som närmast för tanken till slavhandel.
Nu har vi fått en arbetsmarknad där fusk och kriminalitet frodas. Ohederliga konkurrens slår undan benen på de företag som vill konkurrera med avtalsenliga löner och bra arbetsvillkor.
Till bilden hör att statliga och kommunala verksamheter själva blundar och medvetet utnyttjar skuggsamhället. De tar lägsta anbud och bryr sig inte om vad som händer längst ut i produktionskedjan, vad underentreprenörerna betalar för löner eller hur de anställda där lever.
Magdalena Andersson och jag har liksom andra medborgare ett ansvar att göra vissa grundläggande kontroller när vi köper tjänster. Men det helt överskuggande ansvaret landar hos politiker som drivit på ”frihetsreformerna” och rustat ner kontrollen av att lagar och avtal följs. Och på de väljare som lagt sin röst på dem.
Var det så här ni ville ha det?
Bo Bernhardsson är fd chefredaktör för Arbetet och tidigare bland annat riksdagsledamot
