Ta tillbaka kontrollen över välfärden
Ute i skolor larmar elever om dålig arbetsmiljö medan lärare varnar för att de drunknar i administrativt arbete. I vården är lönerna svindlande låga och besparingar görs till och med på paprikaskivor. Hälften av hemtjänstens besök är kortare än en kvart och anställda måste dagligen besöka tre gånger fler äldre som på 80-talet.
Magdalena Anderssons regering tillträdde med tre fokusområden: klimatet, kriminaliteten och välfärden. Det som kanske har fått minst utrymme är välfärdsfrågan. Man har förvisso sagt att den demokratiska kontrollen ska tas tillbaka men utan att ta lika raska steg som i klimat- och brottsfrågorna. Menar vi allvar med att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden behöver vi använda våra gemensamma skattemedel som styrmedel.
Vi har allt att vinna på att ta pucken i välfärdsfrågan. Trots sju regeringsår ligger vi över valresultatet och vi har den klart mest populära partiledaren och statsministerkandidaten. Samtidigt är vi långt ifrån att återfå vänstermajoritet och många väljare har aldrig upplevt en riktigt stor socialdemokratisk reform.
Det finns en föreställning om att det offentliga är ett stort, pengaslukande, byråkratiskt monster men inget kan vara mer fel.
Det finns en föreställning om att det offentliga är ett stort, pengaslukande, byråkratiskt monster men inget kan vara mer fel. Regionerna har inte råd att storskaligt höja vårdpersonalens löner, göra sig av med stafettläkarsystemet och erbjuda mänskliga scheman. Kommunerna har inte råd att rusta upp varje åldrad skollokal, säkra tillräckligt många elevassistenter och erbjuda sin omsorgspersonal tryggare anställningar. Finansminister Mikael Damberg bör gå i sin företrädares fotspår och våga sig på expansiv finanspolitik.
Risken är annars att välfärdsfrågan ännu en gång kapas av partier som gärna retoriskt låter sossiga men som spelar Jenga med välfärden. Vi behöver inte gå längre än till höjdpunkten ”fakta” på Socialdemokraternas Instagram. Där jämförs alliansregeringens generella bidrag till vård, omsorg och skola med deras skattesänkningar. 2007 fick välfärden en enda reformmiljard medan skatten sänktes med 41 miljarder kronor. 2014 fick välfärden dela på 20 miljarder kronor medan skattesänkningar åt upp sju gånger mer (141 miljarder kronor).
Mikael Damberg kommer ha stort stöd för vågade investeringar: det är sossar ute i kommuner och regioner som ser högern ta makten när de själva inte har råd med välfärden. Det vore en facklig seger om det offentliga kunde erbjuda högre löner, tryggare anställningar och fler kollegor. För att inte tala om alla jobb som skapas när skollokaler, vårdcentraler och demensboenden runtomkring i Sverige äntligen kan renoveras. Det här är vår chans att avsluta den nyliberala välfärdspolitiken som lett till dålig arbetsmiljö, administrativa drunkningsolyckor, låga löner, löjliga besparingar, kortare tid för våra äldre och explosionsartad ökning av arbetsbelastning. När vi tar tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden är det för elevernas, lärarnas, vårdpersonalens och omsorgspersonalens skull.
August Lundin
ordförande SSU Örnsköldsvik