Håkan Hellstrand och Thomas Carlén: Riksbanken har inte verktyg att klara inflationsmålet
Ekonomer och journalister har ägnat en del uppmärksamhet åt att både löner och inflation har ökat snabbare i år än tidigare. Men det beror på tillfälliga effekter. För att mer bestående nå inflationsmålet på två procent krävs troligen löneökningar på över tre procent. Vår slutsats är att Riksbankens möjligheter att påverka inflationen är små.
Under tioårsperioden mellan finanskrisen och coronakrisen (2010–2019) ökade lönerna med i genomsnitt 2,5 procent per år. Det är en lägre ökningstakt jämfört med perioden före finanskrisen (1998–2006) då lönerna ökade med i snitt 3,6 procent per år. Framför allt beror detta på att löneglidningen, alltså löneökningar utöver de centrala avtalen, har avtagit. Men även de centralt avtalade löneökningarna har i genomsnitt varit något lägre än tidigare.
Förra året blev löneökningarna blygsamma. Anledningen var att pandemin tvingade parterna att skjuta på den stundande avtalsrörelsen till hösten och många befintliga avtal förlängdes därför i ungefär sex månader.
många löntagare inte fick några löneökningar
I praktiken innebar detta att många löntagare inte fick några löneökningar under dessa månader. Dessutom varierade löneökningarna ovanligt mycket mellan olika branscher och grupper. I näringslivet ökade arbetarnas löner med i genomsnitt 1,4 procent jämfört med 2,4 procent för tjänstemännen, något som främst förklaras av att de senare hade viss löneglidning.
De nya centrala avtalen, som är normerande för stora delar av arbetsmarknaden, ger löneökningar på 5,4 procent över 29 månader, från november 2020 till mars 2023, inklusive avsättningar till delpension. För LO-förbundens medlemmar innehåller avtalen även en låglönesatsning. De nya avtalen ger marginellt högre centralt avtalade löneökningar än föregående treårsavtal från 2017.
enligt LO-ekonomernas prognos kommer löneökningarna att dämpas under 2022
Hittills under 2021 har löneökningstakten tagit fart, preliminärt med tre procent, efter inbromsningen i fjol. Men enligt LO-ekonomernas prognos kommer löneökningarna att dämpas under 2022 och återgå till det historiska genomsnittet. Det beror på att de nya avtalen är ”framtunga” och ger något högre löneökningar under 2021 jämfört med slutet av avtalsperioden.
Dessutom påverkas den nuvarande löneökningstakten fortfarande av den svaga jämförelseperioden i fjol. Det krävs därför en ökad löneglidning för att lönerna ska trycka upp inflationen under innevarande avtalsperiod.
Konsumentpriserna, mätt med KPIF, ökade med 2,4 procent mellan augusti i fjol och augusti i år. Men det är få som tolkar det som att Riksbankens inflationsmål på två procent nu är uppnått. Den låga efterfrågan under pandemins värsta fas, kombinerat med låga energipriser, innebar att de genomsnittliga prisökningarna 2020 stannade på 0,5 procent. Trots att vi förväntar oss en inflation på runt två procent resten av 2021 bedöms den genomsnittliga inflationen under 2020 och 2021 inte bli högre än knappt 1,5 procent.
Vi ser inget som tyder på att löneökningarna kommer att generera större underliggande prisökningar än tidigare. De höga elpriserna i år kan till stor del förklaras av tillfälliga faktorer som bör jämna ut sig över tiden.
medan facken anser att inflationsmålet ska vara ett ankare i lönebildningen, hänvisar arbetsgivarna ofta till den faktiska inflationen
De senaste tio åren har alltså löneökningarna fluktuerat kring 2,5 procent och den underliggande inflationen något under 1,5 procent. En förklaring är att medan facken anser att inflationsmålet ska vara ett ankare i lönebildningen, hänvisar arbetsgivarna ofta till den faktiska inflationen.
Eftersom Riksbanken har missat inflationsmålet under lång tid har den fackliga hållningen ibland varit svår att hävda. Samtidigt har löneökningar på 2,5 procent då varit tillräckliga för stigande reallöner.
En annan förklaring är att i lönebildningen tas stor hänsyn till löneutvecklingen i omvärlden, framför allt i Tyskland. Man kan konstatera att Riksbanken och lönebildningen inte drar mot samma mål, inte minst så länge som euroområdets löner inte ökar snabbare.
Frågan är om Riksbanken över huvud taget har verktygen att påverka inflationen i dagsläget?
Frågan är om Riksbanken över huvud taget har verktygen att påverka inflationen i dagsläget? Med en styrränta parkerad på noll procent är det högst tveksamt. Och köp av statliga och privata obligationer leder snarare till tillgångsprisinflation (i aktier och bostäder) än realekonomisk stimulans, vilket ger oönskade effekter på den svenska inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
Fram till den globala finanskrisen var det en utbredd uppfattning att penningpolitiken var bäst lämpad att stabilisera ekonomin och styra mot inflationsmålet. Det synsättet förändrades efter finanskrisen, först i USA och nu, under pandemin, i Europa. Expansiv finanspolitik anses nu vara nödvändig för återhämtningen.
det krävs en uthållig, expansiv finanspolitik för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet för att lönerna ska öka snabbare
Vår slutsats är att det krävs en uthållig, expansiv finanspolitik för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet för att lönerna ska öka snabbare och skapa ett högre underliggande inflationstryck. Det skulle också göra det möjligt för Riksbanken att dra tillbaka sina verkningslösa och fördelningspolitiskt snedvridande tillgångsköp.
Håkan Hellstrand och Thomas Carlén är LO-ekonomer
