Bo Bernhardsson: Vad vill rörelsen i det nya medielandskapet?

För 21 år sedan utkom det sista numret av tidningen Arbetet i Malmö och Göteborg, den största socialdemokratiska morgontidningen. Då fanns fortfarande ett antal arbetarrörelseägda dagstidningar kvar. I dag finns ingen. Spelar det roll?

Jag var Arbetets chefredaktör under de sista fem åren och utkommer snart med en bok: ”Historien om Arbetet och den sista striden”. Den blickar tillbaka, men också framåt. Vilka planer har arbetarrörelsen i det nya medielandskapet? Man ska nog inte starta nya prenumererade dagstidningar, men kan man överleva som en inflytelserik politisk kraft utan egna ambitiösa mediesatsningar?

Det räcker väl inte att då och då få regera och utöva makt? Vi måste hålla fast ”problemformuleringsinitiativet”, det vill säga utöva starkt inflytande på vilka frågor som diskuteras och hur. Vi behöver, som vi en gång gjorde, i hög grad bestämma var den politiska mitten finns.

Du invänder kanske att arbetarrörelsen ju fortfarande har ett antal socialdemokratiska ledarsidor som bildar opinion varje dag, även om de är inhysta på nåder hos borgerliga tidningsägare.

Det handlar om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas

Men ledar- och debattsidor är inte det viktigaste opinionsbildande materialet. Det är urval och vinkel på nyheterna. Det handlar om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas. Om vilka medborgare som kommer till tals och vilka som inte gör det. Att arbetarrörelsen har abdikerat som stor tidnings- och medieägare bidrar starkt till att stora delar av samhället befinner sig i medie- och kulturskugga. 

Fackliga företrädare kommer i dag till tals betydligt mer sällan än näringslivets ledare. Men framför allt uppmärksammas inte fackförbundens medlemmars livs- och arbetsvillkor. Bara fem procent av dem som syns och hörs i SVT tillhör den breda arbetarklassen.

Arbetets grundare Axel Danielsson startade tidningen 1887. Han gjorde det för att inte alla berättelser blev berättade. Det fanns redan sju borgerliga tidningar i Malmö. Men de var mer bekymrade över svinpesten som drabbade grisbeståndet än över rödsoten som grasserade bland arbetarna.

Nu skriver vi 2021. Arbetarrörelsen äger inga dagstidningar och har ingen offensiv mediestrategi. Jag vet att Socialdemokraterna upprätthåller den här tidningen, framför allt för de partiaktiva. Och att LO och LO-förbunden har sina medlemstidningar. Det är gott så. Men det räcker inte. Vi behöver nå ut direkt till de breda väljargrupperna.

För en väl fungerande demokrati kan knappast existera om stora delar av samhället ligger i medieskugga. Utan egna breda medier kan arbetarrörelsen inte få ut sin samhällssyn och sina berättelser om framtiden.

Bo Bernhardsson är fd chefredaktör för Arbetet och tidigare bland annat riksdagsledamot