Bokslut Januariavtalet: mycket bra S-politik – och ett fåtal dåliga punkter

Det är svårt att överskatta Januariavtalets betydelse för den politiska kris som nu kanske – eller kanske inte – håller på att få någon slags tillfällig eller halvpermanent lösning. Oavsett vad som nu händer behöver såväl väljarna som socialdemokratin själva bättre förstå den faktiska – sakpolitiska och strategiska – innebörden av regeringsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna (som ju numera har lämnat samarbetet). Bortom alla missvisande förenklingar och ohederliga påståenden var Januariavtalet bättre än sitt rykte, också utifrån en S-horisont.

Ingen älskar en kompromiss mellan partier som har olika ideologiska utgångspunkter. Det gäller inte minst Januariavtalet. Redan efter drygt ett halvår formulerade jag själv om Januariavtalet till ett Septembermanifest, så som det hade kunnat se ut om Socialdemokraterna själva hade fått formulera det (DN 190908). Väl medveten om att det är helt orealistiskt att endast ett parti ska få sätta sin prägel på en regeringsöverenskommelse mellan flera partier.

Jag har också – tillsammans med Anne-Marie Lindgren – pekat på vilka utgångspunkter en ny, framtida, överenskommelse mellan olika liberala, progressiva och vänsterinriktade partier skulle kunna ha för att ännu bättre adressera de viktiga samhällsproblem som människor möter i sin vardag, och sätta en ökad jämlikhetssträvan i centrum (DN 200910).

en kompromiss kan ändå vara bra – utifrån omständigheterna

Januariavtalet är långt ifrån perfekt utifrån en socialdemokratisk horisont. Men en kompromiss kan ändå vara bra – utifrån omständigheterna. Vi ska komma ihåg att Socialdemokraterna bara fick 28 procent i valet 2018, att regeringsbildningen drog ut rekordlångt på tiden, och att en dittills sammansvetsad borgerlig allians hade blockerat alla möjligheter till inflytande för Socialdemokraterna.

Att en regeringsöverenskommelse ska uppfattas vara mer positiv än negativ förutsätter dock att de som är bärare av kompromissen vinner kampen om bilden av dess betydelse. Socialdemokratin riskerar tyvärr att förlora kampen om bilden av Januariavtalet, och därmed grunden för två och ett halvt års regeringsinnehav. Det vore synd, oavsett vad som händer nu.

Januariavtalet var ett sätt att hålla Sverigedemokraterna borta

Det finns en utbredd förståelse för att Januariavtalet var ett sätt att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande över regeringspolitiken. Men både politiska motståndare, vissa samarbetspartners, opinionsbildare och inte minst vissa röster inom socialdemokratin har varit framgångsrika i att sätta en bild av att Januariavtalet i princip enbart består av nyliberal högerpolitik, och att det inte finns några punkter som är positiva för Socialdemokraterna.

tre av fyra punkter eller förslag är bra S-politik

Det är en djupt missvisande och ohederligt att bidra till att sätta en sådan bild. Som politisk redaktör för Aktuellt i Politiken har jag nu följt upp den genomgång av förslagen i Januariavtalet som jag gjorde redan i direkt anslutning till att överenskommelsen presenterades i januari 2019. Den visar – liksom då – att en överväldigande majoritet av förslagen i Januariavtalet är bra socialdemokratisk politik, och att ett litet antal förslag drar i fel riktning. Cirka tre av fyra punkter eller förslag är bra S-politik eller har en god potential att bidra till en progressiv samhällsutveckling.

Man kan å ena sidan – i vissa fall med viss rätt – hävda att även om de negativa punkterna är få, så är flera av dem systemförändrande, tyngre och/eller har mer omfattande konsekvenser än de positiva punkterna. Det stämmer dock bara delvis.

Viktiga S-förslag i Januariavtalet

Dels finns det även flera tunga positiva punkter.

S-ledd regering. Den viktigaste – som av kritikerna brukar förlöjligas och hånas – är att Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet accepterar att Socialdemokraterna bildar regering. Det handlar inte om maktfullkomlighet eller att några statsråd ska få fina titlar. Det handlar om att regeringsmakten innebär så mycket mer än de punkter som står i Januariavtalet.

viktiga satsningar utifrån en socialdemokratisk horisont var slopandet av karensavdraget och höjningen av a-kassan

Det allra viktigaste beviset för det är att den punkten i Januariavtalet gjorde så att det var Stefan Löfven, Lena Hallengren, Magdalena Andersson och de övriga S- och MP-ministrarna som fick det tunga men ack så viktiga ansvaret att leda landet genom en av de värsta kriserna i modern tid: pandemin. Med rekordbudgetar, långtgående restriktioner och allvarliga rekommendationer och ett nära samarbete med expertis och olika parter lyckades regeringen hantera krisen på ett i stora drag bra sätt. Två viktiga exempel på viktiga satsningar utifrån en socialdemokratisk horisont var slopandet av karensavdraget och höjningen av a-kassan. Det hade vi knappast få se om det hade varit Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson som hade lett landet genom krisen.

Andra tunga positiva punkter utifrån en socialdemokratisk horisont är:

1. Stora satsningar på välfärden. Den på många sätt viktigaste sakpolitiska punkten i avtalet.

2. Höjda pensioner.

3. En aktiv och ambitiös jobbpolitik för ökad sysselsättning, inklusive kraftfulla satsningar på omskolning, vidareutbildning och kompetensutveckling som kan leda till jobb för den som är arbetslös eller utveckling för den som har ett jobb.

4. Hela landet ska leva. Ett brett paket för att se till att hela landet kan leva – från bredbandsutbyggnad till serviceställen.

5. Infrastrukturutbyggnad. En historiskt stor infrastruktursatsning.

6. Integration. Stora insatser för att bryta segregationen, inklusive flera punkter för att stoppa hedersförtryck.

7. Bostadsbyggande. Ett investeringsstöd för att stimulera byggandet av fler hyresrätter.

8. Skolan. Flera rejäla satsningar på att höja kunskapsresultaten och stärka likvärdigheten i den svenska skolan, inklusive en utredning om att ge staten huvudansvaret för skolan. Det senare är förvisso en liberal käpphäst, men en sådan utredning kan vara intressant också för socialdemokrater som vill se en mer jämlik skola – även om ett fullständigt förstatligande inte nödvändigtvis är den bästa lösningen.

9. Vården. Flera satsningar på sjukvården, inklusive insatser för att korta köerna och förbättra villkoren för personalen.

10. LSS. Stärkt personlig assistans (LSS).

11. Hållbar migrationspolitik. Att en ny migrationspolitik ska bygga på förslagen som den migrationspolitiska kommittén kommer fram till. Det vill säga att Socialdemokraterna kunde i praktiken göra upp om migrationspolitiken med de borgerliga partierna, och tvinga Miljöpartiet att acceptera det som regeringsparti. (Nu fick Miljöpartiet igenom ett par mindre kompletteringar till detta, men dessa har mer begränsad betydelse för helheten, som innebär en stram men hållbar asyl- och migrationspolitik.)

12. Poliser. 10 000 fler poliser, som dessutom ska få bättre villkor.

13. Oberoende media. Stärkta insatser för att stärka public service, mångfalden inom massmedia, arbetet mot rasism och extremism, samt de demokratiska strukturerna.

dessa punkter hade knappast funnits med i en högeröverenskommelse

De flesta av dessa punkter hade knappast funnits med i en högeröverenskommelse mellan M, KD och SD om att bilda en högerregering.

Till de tunga positiva punkterna bör även nämnas att alliansen splittrades samt att SD har hållits borta från inflytande. (Ja, det finns ett värde i det för alla som inser att SD är ett högerextremt parti vars politik skulle drabba många människor i Sverige allvarligt.)

Negativa punkter i Januariavtalet som kunde hanteras

Men i bedömningen av Januariavtalet behöver även tas med att det har eller hade funnits sätt att hantera några av de negativa punkterna så att deras effekt blev eller hade blivit begränsad. Några exempel:

effektivt punkterat marknadsfunktionen

• Friare hyressättning i nyproduktion. Detta är ett förslag som dels drar åt fel håll, dels inte löser de problem som Liberalerna och Centerpartiet har hävdat att de skulle lösa. Men det hade – med all respekt för att Hyresrättsföreningen och Vänsterpartiet hävdar annorlunda – inte inneburit något systemskifte om man bara hade väntat in själva regeringsförslaget. Om hyresvärden inte skulle få sätta en ny (högre) hyra när omständigheterna ändras eller när en ny person tar över ett hyreskontrakt så hade det exempelvis effektivt punkterat marknadsfunktionen för den 0,5% av beståndet som detta handlar om.Att regeringen på slutet även fick med Centerpartiet och Liberalerna på att låta parterna förhandla fram en lösning var också ett steg i rätt riktning. Med det sagt, så är och var det fortfarande problematiskt att frångå den svenska partsmodellen. Om det var ett tillräckligt skäl för att fälla en regering som man tidigare hade tolererat går dock att diskutera.
• Förändringen av arbetsrätten. En bedömning av förändringen av arbetsrätten måste utgå från insikten att dagens LAS har haft olika betydelse för olika förbund och anställda inom olika branscher. Den överenskommelse som till slut slöts av både tjänstemännen inom PTK och LO:s två största förbund, Kommunal och IF Metall är fortfarande problematisk för flera förbund, bland annat Byggnads och Transport.
  

  den otrygga anställningsformen ”allmän visstid” stryks

  Men förändringen gjorde också så att svenska löntagare som förlorar jobbet får mycket starka förutsättningar att om- eller vidareutbilda sig för att få ett nytt jobb som det finns behov av. Överenskommelsen – som nu alltså ska bli lag – innebär också att den otrygga anställningsformen ”allmän visstid” stryks och ändras till en form som stärker den anställde. På samma sätt begränsas hyvling och delade turer.

Enbart negativa punkter i Januariavtalet

inget positivt med att värnskatten slopades.

Samtidigt ska man inte hymla med att det också finns ett par punkter i Januariavtalet som bara är negativa, exempelvis:

• Slopandet av värnskatten. Det finns utifrån en socialdemokratisk horisont inget positivt med att värnskatten slopades. Tvärtom: om och när det finns möjlighet, så vore det bra för skattesystemets legitimitet och för finansieringen av välfärden att återinföra någon form av värnskatt för de med de högsta inkomsterna. Jag var själv, tillsammans med LO-ekonomerna, tidigare med och drev ett brett idéarbete om ett nytt skattesystem. Där visade vi bland annat att myten att högavlönade minskar sitt arbetsutbud radikalt om de behöver betala några procent extra i skatt knappast stämmer. Det är i hög utsträckning en liberal myt.
• Även flera andra skattepunkter i Januariavtalet drar i fel riktning: utvidgat RUT-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, förenklingen av 3:12-reglerna (som snarare borde slopas/göras om radikalt) och formuleringarna om att marginalskatterna inte fick höjas och att olika skatter ska sänkas. Vi behöver gå i motsatt riktning: skatterna behöver höjas – för att klara våra höjda behov inom och ambitioner med välfärden. Här har Socialdemokraterna och Centerpartiet olika utgångspunkter. Då får man ge och ta.Det gäller även med Miljöpartiet. Jag behöver ändra min bedömning av en punkt i Januariavtalet. Direkt när det presenterades, så var grön skatteväxling en punkt som jag välkomnade. Idag är jag mer kritisk. Grön skatteväxling sänker skatten permanent för en skattebas, löntagarna – och höjer den för en skattebas som på sikt ska försvinna: utsläppen. Det är inte en hållbar konstruktion, och riskerar därför att enbart leda till minskade resurser till välfärden.

• Skattereformen. Att den i Januariavtalet utlovade skattereformen inte kommer att levereras innan valet är både bra och dåligt. Det behövs en bred skattereform och ett nytt skattesystem, som både säkrar välfärdens långsiktiga finansiering och minskar klyftorna. Men det vore olyckligt att redan från början säga att den inte får bidra till ökade marginalskatter, eller att skatterna på jobb och företagande måste sänkas, vilket – något motsägelsefullt – står i Januariavtalet.
  

  Man ska inte offentligt förnedra andra inom politiken

• Förnedringsklausulen mot Vänsterpartiet. Att peka ut just Vänsterpartiet som ett parti som inte skulle ha något inflytande över den politiska utvecklingen var provocerande. Att det var Liberalerna som drev igenom att den formuleringen var tvungen att vara med förvånar inte. Men är fortfarande mycket olyckligt. Man ska inte offentligt förnedra andra inom politiken på det sättet. Det skapar bitterhet och en vilja att ge igen. Vilket vi nu har sett.
• Skyddet för privatiseringarna. Detta är verkligen något som drar åt fel håll utifrån en socialdemokratisk horisont. Marknadsstyrningen inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen har varit dålig för de anställda, dålig för skattebetalarna och dålig för jämlikheten i samhället – men bra för stora välfärdsbolag och internationella koncerner, som har kunnat ta ut pengar från skattebetalarna. Det behöver ändras. Men om vi ska vara ärliga, så finns det tyvärr inte någon majoritet för ett sådant systemskifte i Sveriges riksdag. Tvärtom har exempelvis Sverigedemokraterna sällat sig till de som tycker att det är bra med privatiseringar och vinster i välfärden.
  

  arbetskraftsinvandringen måste begränsas

• Skyddet för arbetskraftsinvandringen. Allt fler har nu börjat inse baksidorna med ett av världens mest liberala och naiva regelverk för arbetskraftsinvandring. Det skapar en press nedåt på löner, tränger undan möjligheterna för arbetslösa som redan bor i Sverige att få de jobb som växer fram, och leder allt för ofta till utnyttjande och missförhållanden på arbetsplatser inom framför allt LO-yrken. Inte heller här fanns det tidigare en majoritet för att strama åt reglerna. Mycket talar dock för att det kan komma att ändras i en ny överenskommelse. Socialdemokraterna har varit mycket tydliga med att arbetskraftsinvandringen måste begränsas. Det håller numera flera andra partier med om.

Man ska inte sticka under stol med att dessa punkter svider för socialdemokrater. Det var dåligt och oklokt av Liberalerna och Centerpartiet att ägna sig åt politisk troféjakt när Januariavtalet förhandlades fram. De kände uppenbarligen ett behov av att visa för sina väljare och partier att de hade fått rikligt ”betalt” för att spräcka alliansen och bryta löftet att inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Då ville de visa upp punkter som de visste sved extra för Socialdemokraterna – och sedan hävda att Stefan Löfven hade ”sålt sin själ” för makten. Men den typen av motiveringar bäddar inte för ett långsiktigt och förtroendefullt samarbete.

Ändå har ett starkt förtroende byggts upp mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det är något att bygga vidare på. Men då utan nålstick och förslag som skadar den andra parten i samarbetet.

Högerförslag som inte finns med i Januariavtalet

Det är också värt att ta upp sådant som inte står i Januariavtalet – men som ligger eller hade legat i farans riktning om det hade blivit – eller blir – en högerregering som Sverigedemokraterna har stort inflytande över:

• Inga försämringar av sjukförsäkringen. Inga sänkningar av ersättningarna. Inga stupstockar och utförsäkringar.
• Ingen försämring av a-kassan. Inga förslag som sätter ytterligare ekonomisk press på människor som förlorar jobbet, enligt devisen ”hungriga vargar jagar bäst”.
• Ingen satsning på återvändande. Ingen hetsjakt på människor som bor och arbetar i Sverige med permanenta uppehållstillstånd eller till och med svenska medborgarskap att återvända till sina ursprungliga hemländer.
• Inga ytterligare jobbskatteavdrag som drar undan stora resurser från skolan, sjukvården och äldreomsorgen.
• Inga inskränkningar eller bantningar av mediestödet eller public service, som ju är en central del av svensk demokrati.
• Ingen nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten eller slopande av andra satsningar på att stärka jämställdheten i Sverige.
• Inga förslag som sänker Sveriges klimatambitioner och bara skyller på andra länder.

Punkter som S gärna hade sett i Januariavtalet

Avslutningsvis kan man peka på sådant som inte står i Januariavtalet – men som borde ha stått där. Det var just vad Septembermanifestet innebar. Där står bland annat:

• En både hållbar och ambitiös ekonomisk politik, där överskottsmålet ersätts av ett balansmål.
• En skattereform som inte syftar till att sänka skatterna, utan till att minska klyftorna, stärka välfärdens finansiering och bidra till klimatomställningen.
• Höjda pensioner genom att inbetalningarna till pensionssystemet under de yrkesverksamma åren ökar, samtidigt som garantipension, bostadstillägg med mera höjs via statsbudgeten.
• En tillbakarullning av marknadsexperimenten inom skola, vård och omsorg. LOV och skolvalssystemet ses över för att minska de segregerande och orättvisa effekterna av dagens system, och vinstjakten inom välfärden stoppas.
• Ett återupprättande av a-kassan som en omställningsförsäkring baserad på inkomstbortfallsprincipen, med höjda ersättningsnivåer och tak, sänkta kvalifikationskrav och tydlig kontroll.
• En funkissatsning. En mer kraftfull satsning på att ge alla människor med funktionsnedsättning förutsättningar för att leva ett rikt och utvecklande liv.
• Höjt bistånd med 10 procent, till 1,1 procent av bni.

Detta är inte på något sätt en komplett önskelista. Det finns en mängd spännande idéer och förslag inom socialdemokratin, som kommer att lyftas och dryftas inför och på partikongressen i november.

att hävda att det inte finns någon S-politik i Januariavtalet stämmer inte

Självklart hade alla socialdemokrater önskat ännu mer än det som Januariavtalet innebar. Men att hävda att det inte finns någon S-politik i Januariavtalet stämmer inte. Överenskommelsen som sådan må vara delvis överspelad nu. Men det är viktigt att socialdemokratin inte bara stillatigande accepterar beskrivningen av en kompromiss som enbart nyliberal smörja helt utan socialdemokratisk politik eller socialdemokratiska vinster. För om felaktiga eller djupt missvisande bilder av den här mandatperiodens viktigaste politiska överenskommelse får fortsätta att spridas närmast oemotsagda så finns det risk att partiet vid partikongressen i november drar fel slutsatser.

Rätt slutsats av Januariavtalet borde vara ”stolta men inte nöjda”.