”Vi vill inte ha tillbaka de här institutionerna”
Det är 25 år sedan psykiatrireformen genomfördes i Sverige, som skulle erbjuda människor med svår psykisk sjukdom ett liv utanför de stora mentalsjukhusen. Få reformer har blivit så omdiskuterade och den psykiatriska vården är än i dag föremål för debatt. Behöver vi en ny reform?
Beckomberga i Stockholm, Lillhagen i Göteborg, Frösö i Östersund och Malmö allmänna. Stora mentalsjukhus och institutioner. Psykiatrireformen var tänkt att ändra både förutsättningar för och attityder till de människor som var drabbade av svår psykisk sjukdom och som vistades där.
Reformen hade föregåtts av stora förändringar inom den psykiatriska vården sedan 1900-talets början. Fram till 1929 skiljde den så kallade ”sinnessjuklagstiftningen” på patienter som ansågs botbara, som hänvisades till så kallade hospital, och de som inte ansågs botbara som bodde på asyler.
På 1950-talet kom neuroleptika och andra mediciner som kunde häva psykoser. Det var revolutionerande för den psykiatriska vården och gjorde att avdelningarna för de mest akuta fallen kunde stängas. Men i början av 60-talet fanns fortfarande 31 fristående mentalsjukhus i Sverige.
Kristina Nilsson (S) är andre vice ordförande i riksdagens socialutskott. Hon är även utbildad mentalskötare och sjuksköterska. Hennes beskrivning av miljöerna på de nu nedlagda hospitalen och asylerna ger inte bilden av en miljö som främjar tillfrisknande.
– Människor gick runt som zombies och fick inte ens ha sina egna kläder på sig. Ingen som har sett de här institutionerna vill nog ha tillbaka dem.
Kristina Nilsson har även en personlig koppling till de nu nedlagda mentalsjukhusen, då en nära släkting till henne levde nästan hela sitt liv på olika institutioner.
– Hon var alltid tungt medicinerad och blev lobotomerad redan när hon var tonåring. Samhället hade en helt annan syn på psykisk sjukdom än det har i dag, säger Kristina Nilsson.
Den gradvisa attitydförändringen till psykisk sjukdom under främst 1900-talets andra hälft kulminerade i psykiatrireformen 1995 som en gång för alla skulle göra upp med ”sanningen” att vissa psykiskt sjuka inte kunde botas. Patienterna på mentalsjukhusen skulle, med rätt hjälp och stöd, bli en del av samhället. Kunna ha en egen bostad och inte vara hänvisade till institutioner. Resurserna skulle flyttas till kommunerna, och även ansvaret för patienternas tillfrisknande. Så hur blev det?
Det har varit föremål för forskning, debatt och diskussion sedan dess. Om detta skriver författarna Åsa Moberg och Anna Fredriksson i boken ”De omöjliga – från psykiatrireform till dyr och dålig vård” (Natur & Kultur) som kom tidigare i år.
– I dag pratar vi mycket om psykisk ohälsa, men vi blandar ihop lättare psykisk ohälsa,
som många av oss någon gång kommer i kontakt med, med dem som är mycket svårt sjuka. Det handlar kanske om 40 000 personer i Sverige i dag. Det var de som blev föremål för psykiatrireformen, de mest svårhjälpta, säger Anna Fredriksson.
En debatt i psykiatrireformens kölvatten har handlat om att människor som levt stora delar av sina liv som hospitaliserade inte klarade av att ha eget boende när de kom ut. De föll mellan stolarna och levde i misär och isolering i sina lägenheter, eller blev i värsta fall hemlösa. Och en första anblick på siffrorna ger stöd till den tesen.
I absoluta tal är över dubbelt så många hemlösa i dag jämfört med år 1993. Hemlöshet är dock svårt att jämföra över tid då definitioner av hemlöshet har varit olika vid olika tidpunkter, och nya grupper kommit in i statistiken över hemlösa i högre grad, exempelvis papperslösa och EU-migranter.
– När vi tittade på det i arbetet med boken såg vi att det verkar vara svårt att belägga en koppling mellan hemlöshet och just psykiatrireformen, säger Anna Fredriksson.
Forskning som presenteras i boken pekar på att hemlösheten snarare fluktuerar med hur bostadsmarknaden utvecklas. Hemlösheten under 1900-talet var som högst under 60-talet och början av 70-talet, för att sedan gå ner när miljonprogrammen byggdes och bostadsmarknaden öppnades upp för fler grupper. År 1992, vid tiden för 90-talskrisen, visade en utredning att runt 5 000 personer var inskrivna på psykiatriska institutioner enbart för att de saknade egen bostad. Den problematiken finns kvar, menar Anna Fredriksson.
– I vår forskning har vi sett att många som inte kan bo själva i stället blir kvar år efter år på HVB-hem. De är tänkta som tillfälliga boenden och är väldigt dyra. De är ofta avlägset placerade och det är svårt att rekrytera personal med rätt kompetens för arbetet, säger hon.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har konstaterat att det förekommer att personer blir kvar på HVB-hem i flera decennier, och långt efter pensionsåldern. IVO förklarar i en rapport de långa placeringarna med att det kan vara svårt att erbjuda rätt kompetens och resurser för kommunerna. Våren 2019 fanns 925 HVB-hem i Sverige. Tre av fyra drivs av vinstdrivande företag.
Kommunernas bruttokostnader för HVB-hemmen var 8,3 miljarder kronor förra året.
Varken Anna Fredriksson eller Kristina Nilsson i riksdagen anser att situationen före psykiatrireformen är någonting att längta tillbaka till. Däremot finns mycket i den psykiatriska vården i dag som skulle behöva förändras. I Anna Fredrikssons och Åsa Mo- bergs bok lyfts bland annat det faktum att endast 29 kommuner i Sverige arbetar enligt modellen ”Bostad Först”. Den innebär att personer med komplex problematik och som saknar eget boende i ett första steg ska erbjudas en bostad, utifrån perspektivet att det är en mänsklig rättighet.
– Synsättet har varit att du först ska bli av med ett beroende för att kunna kvalificera dig till en egen lägenhet. Bostad Först vänder på resonemanget. Hur ska du till exempel kunna sköta en medicinering om du är hemlös? Det säger sig självt att det är väldigt svårt, säger Anna Fredriksson.
Även Kristina Nilsson lyfter att beroendevården och den psykiatriska vården behöver hänga ihop bättre än idag, då ett missbruk ofta börjar i självmedi- cinering.
– Det saknas ett helhetsperspektiv, och därför har vi tillsatt den så kallade samsjuklighetsutredningen. Men vi vill inte tillbaka till de stora institutionerna. Det är fullt rimligt att så många som möjligt ska kunna ha ett eget hem och leva ett eget liv, säger Kristina Nilsson.
