Lars Stjernkvist: Resultat är viktigare än renlärighet

Ser jag verkligen ut som en miljöpartist?

För knappt 20 år sedan fanns det i alla fall en del som tyckte det. Vi tar oss tillbaka till efter valet 2002. Socialdemokraterna hade gjort ett bra val, men det krävdes en uppgörelse med Miljöpartiet för att kunna bilda en regering. Förhandlingarna kärvade rejält, och övriga i partiledningen kom på idén att jag borde kontakta min MP-kollega.

Jag tvekade. Partisekreteraren är partiets företrädare, och bör därför befinna sig på en armlängds avstånd till regeringen och regeringsförhandlingarna. Men läget var låst och det var då partiordföranden och andra menade att alla vägar måste prövas och eftersom jag ”dessutom såg ut som en miljöpartist” borde jag göra ett försök.

Sedan dess har det gått många år. En del är sig likt, det mesta har förändrats. Jag har kvar hårburret och saknar slips, men miljöpartisterna ser ut som Per Bolund och Isabella Lövin.

Det finns utan tvekan mycket som skiljer våra partier åt. Visst har Miljöpartiet förändrats, men i partiet finns det fortfarande kvar en sund skepsis till makten och etablissemanget. Hur Sverige och världen ska kombinera klimatomställning och en rättvis fördelning är fortfarande den stora ödesfrågan. Lika barn leka bäst, brukar det heta, men i politiken är det inte alltid en sanning. Det behövs en blandning av perspektiv.

Därför är jag fortfarande en anhängare av det rödgröna samarbetet.

Det var svårt forma en regeringspolitik för tjugo år sedan, det är ännu svårare i dag. De gamla blocken har vittrat sönder, och det är bra det. Uppdelningen i en tydlig vänster och en tydlig höger finns inte längre kvar på samma sätt som tidigare. Men en delvis ny gränslinje är på väg att dras. Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater framstår alltmer som en samlad opposition.

Blockpolitiken ser ut att leva vidare, om än i en ny skepnad. För mig som alltid ogillat blockpolitiken känns det dystert. Den gör regeringar beroende av ytterkantspartier och bäddar för en ökad polarisering. Och det är illa, särskilt i en tid när vi behöver långsiktiga beslut, vilket förutsätter breda överenskommelser.

Migrationspolitiken är utan tvekan en av vår tids stora frågor. Den beskriver dessutom dilemmat med blockpolitiken. M, S, L och C ligger vad jag begriper ganska nära varandra. Alltså borde det finnas förutsättningar för en bred uppgörelse. Fullt förståeligt vill MP ha en betydligt mer generös politik, och spjärnar därför emot. För egen del ser jag gärna att en bred uppgörelse innehåller en human lösning för alla ensamkommande som fortfarande lever i ovisshet och otrygghet. På den punkten delar jag helt Miljöpartiets uppfattning.

Samtidigt kan ingen rimligen blunda för att en utebliven uppgörelse ökar risken för en ännu mer restriktiv politik.

Därmed är jag framme vid min poäng. Jag tror på regeringar som innehåller olika åsikter och perspektiv. Som är en blandning av vildvuxet och välkammat. Men på en punkt måste en regering vara ense för att fungera, nämligen att resultat är viktigare än renlärighet.

Saknas den enigheten, då saknas den kraft som krävs i dagens polariserade politiska landskap för att få något gjort.

Lars Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping