Erik Nises: Nätet – platsen där demokratin ännu inte finns
För drygt tio år sedan dök de upp, nätföretag ägda av ett fåtal amerikaner som erbjöd ett smidigt sätt att hålla kontakt med släkten eller klicka hem en pocketbok utan behöva gå ut i regnet. Men i bästa fall, det sa i alla fall optimistiska marknadsliberaler, skulle nätplattformarna bringa diktatorer på fall och demokratisera samtalet på planeten.
Det verkade först konstigt att företag ville betala för att vi berättar för varandra vad vi ätit till frukost – än märkligare att det skulle skapa frihet för jordens folk. När vi insåg att affärsmodellen handlade om att dumpa priset på det som kommer mellan reklamsnuttarna genom att låta oss själva producera varan var vi redan fast. De som arbetade med att skapa konst, underhållning och information fick svårt att konkurrera.
Reklamen som hållit kvalitetsjournalistiken (den dåliga också förstås) under armarna flyttade till plattformarna. I dag har de medieföretag som överlevde snällt inordnat sig under plattformarnas villkor. Det mest framgångsrika är det som väcker starka känslor som rädsla och indignation, så har det alltid varit. Det är ingen slump att det går bra för de nyheter som produceras av högerextremister. Skillnaden är att de institutioner som byggts upp för att påtvinga media ett visst samhällsansvar har blivit alltmer maktlösa.
Snart insåg vi att plattformarna också förändrade oss själva. Handlingar som begränsas i det fysiska rummet gavs friare spelrum på nätet. Att kränka och hota på bussen straffar sig oftast, på nätet nästan aldrig. Vi upptäckte att algoritmer i marknadens tjänst skapar filterbubblor och gynnar raseri i stället för samtal och häpnade över hur vi plötsligt börjat tala till varandra.
Diktaturerna fick verktyg för att manipulera folk som de tidigare bara kunnat drömma om. Varje antidemokrat med självaktning håller sig i dag med en trollarmé.
En handfull privata företag transformerade under årtiondet samhället på ett närmast metafysiskt plan. När Frankrike förra året valde att införa en skatt för multinationella techjättar valde Amazon att beskatta alla franska företag som är beroende av deras monopolställning med samma summa. Den franska demokratin klarade alltså inte av att avgöra vem som skulle stå för de budgetutgifter som röstats fram. Det bestämde världens rikaste man, Jeff Bezos, vilket fick tidningen Vice att konstatera att nätjättarna i dag mer liknar nationer än företag.
Effekten har varit att några få, ofattbart rika människor, kontrollerar de globala villkoren för handel, information och relationer på ett sätt som ingen filmskurk skulle ha vågat drömma om. Men även om tekniken är som hämtad ur science fiction är få av fenomenen eller problemen nya. Den skenande ojämlikheten, polariseringen och känslan av orättfärdighet påminner om tiden före demokratins genombrott. Kanske är det därför så många griper efter historiska paralleller för att beskriva samtiden.
I det perspektivet kan den nya vurmen för konservatism och nationalism tolkas som ett uttryck för missriktad antikapitalism. Mänskligheten och stora delar av våra komplexa förehavanden har på ett årtionde flyttat till en helt ny plats. Och på den platsen har demokratin ännu inte fått sitt genombrott. Regler som sätter gränser för girigheten och garanterar någon sorts rättvisa finns inte ännu på plats. Kanske är det den politiska uppgift som vi alla famlar efter.
