Anne-Marie Lindgren: Borgerligheten lever kvar i att S är fienden

Världsläget är oroligt och osäkert, och lär inte bli bättre den närmaste framtiden. Och Sverige står inför flera allvarliga problem, som kräver genomtänkta och sammanhållna åtgärder under en längre tid. Stora problem löser man inte i en handvändning.

Läget kräver ansvarstagande partier och stark och målmedveten politisk ledning.

Då har vi ett regeringssamarbete grundat på ett avtal som drar åt helt olika håll, där några av de överenskomna åtgärderna är direkt fel i förhållande till problemen, och där de ingående partierna inte delar samhällssyn.

Att man samlat ihop sig till några gemensamma nya förslag – om klimatpolitik respektive åtgärder mot hedersvåld – kan möjligen tyda på en begynnande insikt om nödvändigheten av ett mer fördjupat samarbete. Det är positivt, men det är en lång bit kvar.

Riksdagen är ett dystert skådespel, utmärkt av både splittring och osäkerhet – och av att alldeles för många partier är mest intresserade av att positionera sig själva, inte att verkligen lösa problem.

Hur har det blivit så här?

En delförklaring kan vara vårt säregna svenska partisystem. Länge hade vi två stora partier – S och M – som i kraft just av sin storlek stod för helhetstänkandet inom de två block som också länge dominerade Sverige. De små partierna behövde bara driva sina favoritfrågor, och sätta dem som pris för det större inflytande över politiken som de genom sitt stöd gav de stora partierna. I det låg, dessvärre, också att de aldrig behövde ta verkligt ansvar för konsekvenserna.

Vilket har format en något lättvindig inställning just till konsekvenstänkande.

Därutöver har den politiska spelplanen förändrats. Men de flesta partier agerar som om den gamla alltjämt gällde – alltså den som rörde sig efter den klassiska höger-vänsterskalan, med ett borgerligt block mot ett socialdemokratiskt dominerat.

Dagens spelplan gäller däremot kampen mellan liberala demokratiska principer och det som än kallas högerpopulism, än radikalkonservatism, än illiberalism.

Berlinmurens fall 1989 markerade den liberala marknadsekonomins seger över kommunismens plantänkande. Det ledde i förlängningen till en allmän försvagning av politikens vänsterfält. För när allt i ekonomin började ses som en följd av objektiva ekonomiska krafter (”marknaden”), vilka lämnade åt sig själva automatiskt skulle ge det optimala resultatet, krymptes utrymmet för den reglerande och omfördelande roll politiken tidigare haft. Och som hållit de starka kapitalintressena i schack och fått den liberala marknadsekonomin att fungera socialt väl.

Så både konservativa och socialdemokratiska partier drogs allt mer mot en liberal mitt.
Men när marknader lämnas åt sig själva fördelar de alltid till den starkares fördel. Vilket är detsamma som att klyftorna växer. Utvecklingen förstärks när man i marknadsliberalismens namn låter välfärdssystemen förfalla, samtidigt som ökade migrationsströmmar sätter ökat tryck på dessa system. Och ökar osäkerheterna på delar av arbetsmarknaden.

Folkligt missnöje kommer lika säkert som brev på posten gjorde förr i världen.

Och i brist på vänsteralternativ söker det sig högerut, till en konservatism med ett antal icke-liberala och obehagliga inslag. Men som tycks utlova litet mer av den samhälleliga stabilitet som marknadsliberalismen ryckt undan.

Den liberala oförmågan att förstå problemet med skillnader i ekonomisk makt, och att goda samhällen styrda av demokratiska principer inte åstadkoms genom att släppa företagarintressen fria att styra över alla andra intressen, har helt enkelt skapat en ny strid, mellan nationalistisk konservatism och liberalism.

För det är den striden som utkämpas i dag. Dagens konservatism är lika kapitalistisk som den gamla, men betonar inte de ekonomiska frågorna; i stället handlar det om sådant som nationell samhörighet, samhällelig stabilitet och skydd mot sådant som hotar den.

M och KD väljer att se de delar av högerpopulismen som stämmer med deras egna preferenser, inte minst då motståndet mot socialdemokratin. Resten låtsas de inte om.

C och L ser de illiberala dragen i högerpopulismen, och drar sin gräns. Men de förstår inte att det är faktorer i de senaste decenniernas ny- och marknadsliberalism som drivit fram denna motreaktion – och att det är de faktorerna man måste göra något åt, om högerpopulism och illiberalism på allvar ska kunna bekämpas.

Borgerligheten lever i själva verket kvar i föreställningen att det är socialdemokratin, vänstern, som är den fiende som ska bekämpas. Att fienden finns någon helt annanstans, och att man för att kunna bekämpa den faktiskt måste acceptera vissa socialdemokratiska tankar – exempelvis att företagarintressen inte överensstämmer med alla andras intressen, och att dessa andra intressen också behöver beaktas – har man fortfarande inte fullt ut förstått.

Visst, det är vanlig politisk retorik att säga att andra partier borde ansluta sig till den egna, mycket klokare politiska linjen.

Men i dag har socialdemokratin goda skäl att göra det!