Anne-Marie Lindgren: Bra villkor för jobbet betyder bättre resultat

En tredjedel av alla anställda i detaljhandeln får, efter skatt, ut så litet i lön per månad att de hamnar under gränsen för fattigpensionärer. Det visar en färsk rapport från Handelsanställdas förbund.

Det beror inte på att Handels avtal är speciellt dåliga. Men den månadslön man får ut beror ju på hur många timmar man arbetat. Och en hög andel anställda i handeln har inte heltidsjobb.

Det är inte samma tredjedel som varje månad står för de lägsta inkomsterna. Snarare är det så att inkomsten för den enskilde kan variera kraftigt mellan olika månader, beroende på hur många timmar man får arbeta. Fyra av fem butiksanställda vet inte säkert hur stor nästa månadslön blir.

Det senare betyder att de varken kan planera sin tid eller sin ekonomi i förväg.
Deltider och osäkra anställningsförhållanden är ett problem Handels delar med Kommunals anställda i äldreomsorgen.

Men inom Kommunal går ändå utvecklingen, om än långsamt, mot ökad andel heltider. Flertalet kommuner verkar, enligt en sammanställning i Kommunalarbetaren, visserligen ligga under 50 procents heltidsanställda i äldreomsorgen, men i tre av fyra av alla kommuner har andelen ändå ökat. Ett fyrtiotal kommuner har orkat upp över 60 procent!
Inom handeln förefaller utvecklingen gå åt motsatt håll. Bara en dryg fjärdedel av de butiksanställda har fast anställning på heltid, resten har varierande former av deltids- och/eller visstidsanställningar.

Både handeln och äldreomsorgen är servicebranscher som är i gång dygnet runt, men förstås inte med samma personalbehov alla tider på dygnet. Detta behov av varierad personalstyrka förklarar de många deltiderna – med hjälp av dem kan man hålla hög bemanning när det behövs, och skicka hem folk när verksamheterna stillnar av.

Här finns en real konflikt mellan verksamheternas krav och de anställdas behov av rimliga arbetsscheman och rimliga löner. Men det finns ju bättre och sämre sätt att hantera den konflikten.

För det finns ju också hos den stora gruppen anställda litet varierande behov och önskemål när det gäller arbetstider. Det finns de som faktiskt vill arbeta deltid – folk som studerar eller har andra egna projekt att driva, småbarnsföräldrar, friska pensionärer som vill ha kvar en kontakt med arbetslivet, och så vidare. Det borde vara möjligt att, med litet eftertanke, pussla ihop de önskemålen med verksamheternas behov på ett sätt som tillfredsställer båda. Det finns faktiskt exempel på att det går.

Och då hamnar vi kanske i frågan om hur man egentligen ser på arbetskraften. En slit-och-slängvara, en insatsvara i produktionen där det bara är antalet ”komponenter” som har betydelse, inte hur man sliter på den? Eller som individer med både kompetens och ambitioner, som får verksamheterna att flyta mycket bättre om den tas tillvara genom att man respekterar dem just som kompetenta personer?

En artikel i Handelsnytt ger en intressant – och kanske litet hoppingivande – illustration till dessa skillnader. Det handlar om en Ica-butik, som i likhet med så många andra ”hyvlat” personalens arbetstider, det vill säga generellt skurit ner antalet arbetstimmar och på det sättet kunnat laborera med idel korttidspass i butikens arbetsscheman.

Men nu höjer man i stället anställningstiderna. Det visade sig nämligen att man förlorade personal och med det kompetens, när det inte gick att leva på lönen. Ständiga nyanställningar, och ständig upplärning av ny personal som sedan försvann igen blev dyrt och innebar produktivitetsförluster.

Just det. Det är faktiskt inte bara ”entreprenörer” och företagens ledare som spelar roll för produktionen, även om de senaste decenniernas debatt – inte minst på borgerligt håll – litet för ofta får det att verka så.

Men verksamhetsresultatet formas av dem som gör jobbet. Och bra villkor för jobbet betyder att resultatet blir mycket bättre.

Det finns en aspekt till, som Handels ordförande Susanna Gideonsson lyfter fram i en debattartikel i Aftonbladet, och som Kommunal också länge tjatat om: osäkra anställningar, låga löner och hård press i jobbet är samhällsekonomiskt olönsamt, ibland faktiskt samhällsskadligt.

Stress i jobbet betyder fler sjukskrivningar – den enskilt vanligaste gruppen bland de sjukskrivna är kvinnor i vården. Låga löner betyder låga skatteintäkter – faktum är att skatten på fattigpensionsgräns inte svarar mot kostnaderna för de välfärdstjänster personen själv har rätt till. Låga löner en stor del av arbetslivet för större grupper i arbetslivet betyder dessutom, så småningom, att kostnaderna för garantipensionerna (de som inte finansieras med arbetsgivaravgifter) kommer att öka.

De två senare punkterna är för övrigt också ett tydligt argument mot de borgerliga idéerna om att skapa fler låglönejobb.

De senaste decennierna har inneburit en klar urholkning av villkoren på LO-gruppernas – och alldeles särskilt LO-kvinnornas – arbetsmarknad. En uppgift för socialdemokratin måste vara ett arbete för att förändra den lagstiftning, som bidragit till att göra denna uppluckring möjlig.