Anne-Marie Lindgren: Det har hänt någonting i socialdemokratisk debatt

Bara de senaste veckorna har det hänt mycket i socialdemokratisk debatt. Som ger en känsla av att något riktigt bra är på gång.

Tankesmedjan Tiden lade fram en omarbetad, socialdemokratisk version av januariavtalets 73 punkter. Reformisterna kom med ett alternativ till regeringens budgetförslag. LO presenterade sin stora jämlikhetsrapport.

Ett antal tunga kommunal- och regionalpolitiker har klivit fram i debatten om den kommunala ekonomin och tydligt markerat det nödvändiga i ökade resurser till välfärdsåtagandena. LO-ordföranden har i en stort upplagd Expressenintervju krävt en omförhandling av januariavtalet med hänvisning både till de kommunalekonomiska problemen och den begynnande lågkonjunkturen.

Och civilminister Ardalan Shekarabi har gjort något så pass ovanligt för en regeringsledamot som att gå ut med ett eget förslag till åtgärdsprogram, med start i migrations- och integrationsfrågan men kopplad till utbildnings- och bostadspolitiken.

Alla dessa inlägg har, som framgår, inte samma inriktning, de lyfter bara delvis samma frågor och har bara delvis sammanfallande policyförslag. Det stör mig inte ett dugg, snarare tvärtom – debatten behöver få vara litet vildvuxen nu.

För vi har att orientera oss i ett delvis nytt politiskt landskap, och att ta oss upp ur en lång, defensiv period där dagordningen satts av andra partier, med utgångspunkt i andra idéer och andra intressen än de som format socialdemokratin. Det är ett läge som kräver förutsättningslösa prövningar, en hel del eftertanke och över huvud taget en bred diskussion utan låsningar.

Alla de nämnda debattörerna målar med breda penseldrag – även de som tar sin utgångspunkt i den kommunala ekonomin, eftersom den kommunala ekonomin är navet för hela den sociala välfärdspolitiken. Det kan också uttryckas som att de diskuterar ur ett övergripande perspektiv, där enskilda sakfrågor kopplas ihop med varandra i en sammanhållen politisk linje.

Och det känns som något nytt, eller snarare en förnyelse av ett sätt att diskutera som var vanligt för några decennier sedan. I det ligger ett återupprättande av den form av samhällsanalytiskt tänkande som är själva förutsättningen för att åtgärderna inom enskilda sakområden ska dels passa ihop med varandra, dels få de resultat som åsyftats.

Vi har kanske tappat en del av den förmågan de senaste decennierna, och för en gammal analytiker som jag känns det alltså extra glädjande att den nu verkar på väg tillbaka.

Ja, men innehållet då?

Några förslag är mer eller mindre genomgående: högre beskattning av kapitalinkomster, ökat bostadsbyggande, ökade resurser till sociala tjänster som vård, skola och omsorg, större satsningar på arbetsmarknadsutbildning, stopp för vinster och marknadstänkande framför allt inom skolan, en ny ekonomisk politik för att möjliggöra offentliga investeringar och stabil sysselsättning.

”…de senaste decenniernas marknadstänkande har betytt ökande ekonomiska klyftor och för stora skillnader i människors livsvillkor…”

Problemidentifikationen är alltså i ett antal tunga frågor gemensam, och egentligen handlar det om samma underliggande analys: de senaste decenniernas marknadstänkande har betytt ökande ekonomiska klyftor och för stora skillnader i människors livsvillkor, att skolan utvecklats åt fel håll, att vi fått en bostadsbrist som blir allt mer socialt (och ekonomiskt) skadlig – och att det behövs helt nya politiska grepp, jämfört med dem som dominerat de senaste decennierna, för att vända denna utveckling.

Där det inte minst nya då är markeringen av politikens betydelse för att korrigera marknadsmekanismer, som helt enkelt leder fel – eller inte fungerar alls.

Här har vi onekligen en av stötestenarna i regeringssamarbetet; L och C sitter fortfarande helt fast i marknadsliberalismens övertro på ekonomiska incitament, och inte minst föreställningen om privata företags oöverträffade kompetens att ordna allt till det bästa.

Skillnaderna syns, exempelvis, om man jämför hur Tiden skrivit om januariavtalets punkt 3 om ”bättre villkor för företagande och entreprenörer”. Januariavtalet handlar om sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, och fler rut-avdrag. I Tiden-manifestet heter det att det behövs en företagarpolitik som inte är ensidigt fokuserad på sänkta skatter och avregleringar; ett gynnsamt klimat för företagare kan och får inte skapas till priser av vare sig urholkade statsfinanser eller sänkta klimat- miljö- och arbetslivsambitioner.

I LOs jämlikhetrapport betonas arbetslivets villkor, och nödvändigheten att bryta dagens utveckling mot osäkra och pressade anställningsförhållanden – och att en förutsättning för det är ökad facklig organisering.

Vilket förstås kan sägas vara ett egenintresse för LO att påpeka – men inte desto mindre sant. De ökade ojämlikheterna i samhället har klara paralleller till ökade ojämlikheter i arbetslivet, med en tydlig press nedåt på just LO-gruppernas arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Och här har vi återigen en klassisk socialdemokratisk insikt: Maktförhållandena i ekonomin, och maktförhållandena i arbetslivet, har central betydelse för villkoren också i samhällslivet.