Anne-Marie Lindgren: Teorierna testas i praktiskt politiskt arbete

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Konservativa partier motsatte sig länge den allmänna rösträtten. Argumentet var att rösträtt till de församlingar som hade att besluta om rikets angelägenheter måste förbehållas dem som hade tillräckligt av bildning, omdömesförmåga och ansvarskänsla; det uteslöt per definition både kvinnor och arbetare.

Högerns skepsis mot demokratin hade, givetvis, att göra med egenintressen. Högern var på det hela taget överklassens parti, och med demokratins genombrott förlorade den helt enkelt makt. Och riskerade att både lagstiftning och skattepolitik skulle komma att formas av andra intressen än deras.

Så det låg i högerns intresse att begränsa demokratins verkningskrets. Motståndet var mjukare decennierna efter det andra världskriget, även om partiet ofta verkade bromsande vad gällde utbyggnaden av välfärdspolitiken.

Men med marknadsliberalismens genombrott från 1980-talet och framåt har strävandena att begränsa demokratins handlingsutrymme kommit tillbaka.

Marknadsliberalismen i sig själv innebär att politikens verkningskrets inskränks till förmån för ”marknaden”. Till det har lagts traditionell konservativ misstänksamhet mot det som kallas politiskt ”förmynderi”, i praktiken mest sådana regler som begränsar vad en ägare får göra med sin egendom – typisk är kritiken mot kommunens rätt att reglera vad mark får användas till.

”Begränsningar brukar motiveras med att ”politikerna” inte ska bestämma över människors individuella angelägenheter. I praktiken leder begränsningarna sällan till ökat inflytande för individen – utan för starka ekonomiska intressegrupper.”

Begränsningar brukar motiveras med att ”politikerna” inte ska bestämma över människors individuella angelägenheter. I praktiken leder begränsningarna sällan till ökat inflytande för individen – utan för starka ekonomiska intressegrupper.

Privatiseringarna inom välfärdssektorn brukar argumenteras med individens valfrihet, men framför allt har de ju ökat kapitalstarka företagsintressens frihet att göra vinst på skattepengar. Samtidigt har de politiska möjligheterna att styra användningen av skattepengarna efter angelägenhetsgrad minskat. Vilket, exempelvis inom skolan, lett till påtagliga skevheter i resursfördelningen. Med en del samhällsproblem som resultat…

Det är ett allt mer uppenbart faktum att marknadsliberalismen i flera avseenden skapat sociala problem och sociala spänningar. Och ett missnöje mot demokratin, som i grunden handlar om att politiken inte verkar kunna, eller vilja, göra något åt de problemen.

Hur det är med viljan hos vissa politiker kan man ju fundera över, men tydligt är att även de politiker som skulle vilja inte riktigt kan. De har inte det handlingsutrymmet.

Det här missnöjet handlar alltså inte om att ”politikerna” har för mycket makt – utan om att demokratin har för liten makt. Och om att man som väljare och medborgare inte tycker sig kunna påverka det som händer i samhället – trots allt tal om ökat inflytande för den enskilde individen…

För det är ju alltså så att det individen kan påverka själv, det är det som man har direkt rådrum över. Vill man kunna påverka sådant som tillgången till sjukvård, eller till kollektivtrafik, eller den totala användningen av fossila bränslen, måste man gå tillsammans med andra människor för att få fram beslut som leder till bra sjukvård, eller bra kollektivtrafik, eller minskad användning av fossilbränslen.

Det kräver demokrati. Inte marknad.

Så när företrädare för Moderaternas ungdomsförbund begår en debattartikel som kräver – ytterligare – begränsningar i politikens beslutsmöjligheter, dessutom med den egenartade motiveringen att det ska stärka demokratin, undrar man litet vad det är för bubbla de egentligen lever i. Eller rättare sagt, det vet man: de doktrinära teoriernas bubbla. Som blockerar verkligheten.

Politik är inte vetenskap; politik grundas i värderingar, och praktisk politik handlar om att väga ihop olika intressen och behov, ibland motstridiga, med det ekonomiskt möjliga.

Men politiska ideologier har en likhet med vetenskap: de utgår från teorier om samhälle och samhällsmekanismer. Och praktisk politik är, i likhet med vetenskapliga experiment, ett sätt att testa teoriernas hållbarhet.

I vetenskapen är det en självklarhet att hypoteser som inte kan bekräftas ska överges. Detsamma borde gälla politiken: ideologiskt betingade åtgärder som visar sig ge inte goda, utan skadliga, resultat ska omprövas.

Det syndas dessvärre rätt mycket på den kanten. Ideologin blir överordnad de konkreta erfarenheterna. Det gäller hela spektrat. Socialister har varit ovilliga att se att helt statsstyrda ekonomier inte är bra för demokratin, marknadsliberaler har svårt att erkänna att marknader alltid fördelar till den starkares fördel och den svagares skada, och nykonservativa likaväl som nyliberaler ser inte att om ”politiken”, det vill säga demokrati, drar sig tillbaka i frågor som faktiskt handlar om samhällsangelägenheter skapar man bara utrymme för ickedemokratiska maktgrupper.

Sverige är enligt ett antal internationella studier det land där individens frihet är störst – inte trots utan tack vare politiken. Att borgerligheten i doktrinär verklighetsförnekelse nu raserar en del av grunderna för denna frihet är, milt uttryckt, bekymmersamt.