Anne-Marie Lindgren: Sociala problem exporteras till glesbygdskommuner

Media har flera gånger berättat hur rika (moderatledda) storstadskommuner skickar över personer som lever på försörjningsstöd och nyanlända, som man inte längre får statlig ersättning för, till fattiga glesbygdskommuner i Värmland och Dalarna.

Där utgifterna för försörjningsstöd redan är höga därför att man – till skillnad från de rika moderatkommunerna – tagit emot många asylsökande, och därför att arbetsmarknaden är svag och möjligheterna att bryta ett socialbidragsberoende genom jobb är små.

Denna export av sociala problem verkar hanteras i skön förening mellan kommunala tjänstemän i de exporterande kommunerna och privata fastighetsföretag som köper upp hyreshus med tomma lägenheter i mottagarkommunerna där ett förstahandskontrakt sedan kan erbjudas dem som flyttas.

Fast gärna till litet höjda hyror.

De exporterande kommunerna slipper en utgift, och fastighetsägarna gör vinster.

De mottagande kommunerna, som ska betala de ökade försörjningsstöden, blir inte tillfrågade.

Exportkommunernas syfte är genomskinligt uppenbart: att bli av med sociala kostnader och kasta över dem på andra.

Men utåt har man naturligtvis idel ädla motiv: Man ger ju folk chansen till en egen bostad, en chans de inte har i storstäderna.

Att man samtidigt berövar dem ett antal andra chanser, exempelvis till jobb, håller man tyst om.

Vilket som är värst, det rena hyckleriet med syftet eller den totala oberördhet (läs: egoism) varmed man kastar över problem på andra kommuner, det kan man ju fundera länge över.

Eller kanske det värsta är det okänsliga konstaterandet att efter två år förväntas nyanlända klara sig själva (det vill säga då tar den statliga etableringsersättningen slut) så då behöver ingen annan by sig längre?

För förväntas och förväntas, om nu folk inte riktigt nått dit än? Är det då okej att bara rycka på axlarna?

Det är ett mycket genomgående drag hos Moderaterna att se alla sociala kostnader –kostnader för folk med problem, som att de är sjuka, saknar jobb, inte kan tillräckligt med svenska eller inte har den utbildning som arbetsmarknaden kräver – som en belastning för alla som inte har den typen av problem.

Och där den moderata lösningen alltid är att kasta över ansvaret på någon annan. På andra kommuner, som i fallet med de nyanlända, eller på individerna själva, som i fallet med sjuka och arbetslösa. Det viktiga blir inte att försöka göra någonting för att lösa problemet, det centrala är att inte minst moderata väljargrupper ska slippa betala för det.

I ställer hänvisar man till den enskildes ansvar.

Jodå, den enskilde har ett ansvar – för att sköta sin hälsa, och sin medicinering när det blir aktuellt. För att söka jobb, och för att använda de möjligheter till kompetensutveckling som finns. För att lära sig svenska och för att bygga på sin utbildning så att den passar för svensk arbetsmarknad – det vill säga sådant som den enskilde själv rår över, alltså sitt eget handlande och sina egna ansträngningar.

Men man kan inte avkräva den enskilde ansvar för det den inte råder över. Skador läker inte och sjukdomar blir inte botade med ren viljeansträngning. Man får inte jobb man inte har yrkeskunskaper för bara genom att söka dem. Bor man på en ort med hög arbetslöshet, inte talar särskilt mycket svenska och har kortare utbildning än grundskolan är det mycket svårt att hitta jobb.

Och på orter med hög arbetslöshet och pressad kommunal ekonomi finns det sannolikt inte ens så många möjligheter att bättra på sina kvalifikationer – allra minst nu när en moderat servettskiss till statsbudget tvingat Arbetsförmedlingen att lägga ner kontor och dra ner på arbetsmarknadsutbildningar.

Det som den enskilde inte råder över men som krävs för att eget ansvar ska kunna omsättas i praktisk handling – det är sådant som samhällsorganen, eller om man så vill politiken, har att ta ansvar för. Exempelvis att det finns möjlighet till utbildning eller att sjukvården har tillräckliga resurser för rehabilitering.

Eller att det byggs tillräckligt med bostäder på orter med stark arbetsmarknad.

Och om det ansvaret inte tas av dem som svarar för samhällets skötsel – då får vi samhällsproblem.

”Moderaterna pratar mycket om nödvändigheten av att ”bryta utanförskapet” – men att skicka iväg nyanlända till orter med svag arbetsmarknad och små kommunala resurser är att skicka folk rakt ut i utanförskap.”

Moderaterna pratar mycket om nödvändigheten av att ”bryta utanförskapet” – men att skicka iväg nyanlända till orter med svag arbetsmarknad och små kommunala resurser är att skicka folk rakt ut i utanförskap. Att minska möjligheterna till yrkesutbildning eller till subventionerade anställningar är att hålla kvar långtidsarbetslösa utanför arbetsmarknaden, och att sänka skatter i ett läge när resursbristerna i sjukvården är akuta underlättar inte för sjuka att komma tillbaka i jobb.

Moderaterna pekar också ut integrationen av nyanlända som en av tidens allra viktigaste – men tydligen ska inte moderata kommunalråd behöva ta omaket att betala något för den.

Moderaterna sviker sitt samhällsansvar. De är i praktiken mer intresserade av att värna välavlönade storstadsbors privatekonomiska intressen än att vare sig bryta utanförskap eller bidra till bättre integration.