Nina Wadensjö: Brist på tålamod skapar fler utspel
Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.
Nyligen såg jag ett studiosamtal i en nyhetssändning som för mig gjorde tydligt vad det är för tid vi lever i nu. I diskussionen deltog en polis och en studioreporter samt en pappa vars lille rånats av ett ungdomsgäng. Snart visade det sig att frågan inte gick att förenkla till det så vanliga påståendet att polisen inte gör sitt jobb, den var mer komplicerad än så.
Problemet är förstås oerhört allvarligt. Allt fler unga rånar andra unga, förövarna blir allt yngre och offren är nästan alltid ännu yngre. Barn berövas sina mobiltelefoner, jackor eller hörlurar. Dyra prylar som snabbt kan säljas vidare till någon annan. Men den som rånas blir nästan alltid även berövad något annat – sin trygghet, sitt mod, sin självklara plats i världen. Att bli utsatt för ett brott kan lämna märken för livet.
Och det är lätt att tänka att hela samhället gått överstyr när man hör om den här typen av brott. Att det som förenar oss har gått förlorat. Så det är inte alls överraskande att många upprörs och omedelbart kräver hårdare tag. Men hjälper verkligen hårdare tag?
Ta till exempel ordningsbetyg. Hjälper det? Får det femtonåringar att uppföra sig bättre? Det finns absolut ingenting som tyder på det vilket både skolforskare och lärare vittnar om. Hårdare och längre straff då? Verkar det avskräckande för unga som börjar begå brott? Ingenting tyder på det, det verkar både kriminologer och poliser vara eniga om.
”Det enda som verkligen kan förändra ungas framtid är att det görs tidiga insatser. Det kan låta flummigt, men är egentligen så långt ifrån flummigt man kan komma.”
Alla som arbetar med barn och unga ger samma envisa svar, att de problem vi ser i dag går att spåra några år bakåt i tiden. Det enda som verkligen kan förändra ungas framtid är att det görs tidiga insatser. Det kan låta flummigt, men är egentligen så långt ifrån flummigt man kan komma. Barn som växer upp visar ofta väldigt tidigt när något inte är bra i familjen. Redan på barnavårdscentralen, ja ibland redan på mödravårdscentralen, kan man ana vilka familjer som kan komma att behöva extra stöd.
Men nu finns det en brist på tålamod. Så när en polis i en tv-debatt med envishet hävdar att det vi ser i dag är konsekvenser av besparingar på barn och unga för tio år sedan så blir reporterns ständiga fråga ändå ”men hur kan det bli så här, vad är det ni poliser inte gör?”.
Själv tillhör jag dem som tror på kunskap, på vetenskap och forskning. Ett samhälle som bygger på trögrörlig lagstiftning och långsamma förändringar är ett samhälle som kanske inte alltid tillfredsställer opinionen, men det är samtidigt ett samhälle som minimerar riskerna att skada sin långsiktiga trovärdighet och i förlängningen demokratin.
Ibland känns det som vår samtid – som borde vara den mest upplysta tiden någonsin – kämpar emot allt vi lärt oss om fakta och förnuft. Vill man vinna debatten måste man tycka något först, ropa högst och vara värst. Därför är det en stor risk att partiernas utspel och lagförslag allt oftare bygger på ett behov av att hantera en besvärlig debatt, inte på en verklighetsgrund. Man tar i från tårna och kräver något som är hårdare och strängare än något vi ens kunnat tänka oss bara för ett par år sedan. Och tillfälligt lugnar det känslorna, kanske stillar det opinionen till nästa storm som tvingar fram ännu ett förslag som egentligen är ett slag i luften. Och vad väntar då om inte ännu hårdare förslag – när det som egentligen behövs är mer förbyggande arbete?
