Anne-Marie Lindgren: Det är nödvändigt att tro att just du kan förändra världen

Foto: Faduma Shegow

När jag fick mitt första barn för snart 40 år sedan hade miljömedvetna föräldrar börjat driva opinion mot klorblekta blöjor (klor är inte så miljövänligt). Branschen svarade, beklagande, att utan klorblekning blev kvaliteten mycket sämre, och någon alternativ teknik fanns inte i sikte.

Tre år senare kom andra barnet. Då fanns det icke-klorblekta blöjor i sortimentet, fast den andra sorten, tror jag, var fortfarande vanligast.

Efter ytterligare två är föddes barn nummer tre. Då fanns inte längre klorblekta blöjor. Det som bara fem år tidigare varit en teknisk och ekonomisk omöjlighet hade blivit standard.

Det här är bara ett exempel – det finns flera – på hur trycket från konsumenternas efterfrågan kan driva på förändringar i produktion och produktionsteknik, som inte ”bara” har att göra med krav på funktionalitet och utseende, utan på externa kvaliteter som till exempel miljöpåverkan.

Så litet förvånar det mig att så många verkar vilja tona ner konsumentpåverkan och konsumentansvar i miljöpolitiken.

Visst, det är klart att de krävs politiska beslut för att lägga om energiproduktion och energianvändning, och över huvud taget för att försämra de ekonomiska mekanismer som i dag styr mot för hög förbrukning och/eller förstörelse av naturresurser. För det räcker inte individuella beslut.

Men det är inte detsamma som att sådana beslut är vare sig ointressanta eller meningslösa.

För det första – som det lilla exemplet ovan visar – kan den förändring av konsumenters efterfrågan, som följer just ur individuella beslut, driva på utvecklingen av miljövänlig teknik.

Det kan handla om påverkan direkt på företagen. Också relativt små förändringar i efterfrågan kan faktiskt vara så kännbara att de ger ekonomiska incitament att förändra produktionen.

Det kan också handla om påverkan på de politiska partierna. Som i slutändan leder till de efterlysta politiska besluten om nya styrmekanismer.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Varken politiska beslut eller företagsbeslut tas i ett vacuum. De beror av opinioner hos medborgarna och av efterfrågan hos konsumenterna.”[/blockquote]

Varken politiska beslut eller företagsbeslut tas i ett vacuum. De beror av opinioner hos medborgarna och av efterfrågan hos konsumenterna.

Och de där stora, strukturella besluten, som självklart bara kan tas på övergripande politisk nivå, de måste vara förankrade i någorlunda breda väljaropinioner. Annars kommer de förändringar i livsmönstren, som dessa strukturförändringar ohjälpligt kräver i flera avseenden, inte att accepteras.

Det är, förstås, lättare att få den acceptansen om det redan finns ett engagemang för miljöfrågor, som fått människor att såväl reflektera över som, i den utsträckning de själva råder över det, förändra de egna vanorna.

Fast det behöver förstås påpekas att, som färska erfarenheter från Frankrike visar, miljöpolitik måste kombineras med andra åtgärder som förhindrar komplikationer för människors vardagsliv. Vi har, exempelvis, ett samhälle som förutsätter mycket av arbetspendling, och då kan man inte i största allmänhet bara höja bensinpriserna – man måste kombinera det med utbyggd kollektivtrafik.

Att koppla ihop miljöpolitik med såväl samhällsplanering som fördelningsfrågor borde, parentetiskt, vara en uppgift särskilt lämpad för socialdemokratin.

Det är naturligtvis sant att en enskild persons vanor eller ovanor vad gäller miljöpåverkan inte är mer än, högst, en droppe i havet. Det gäller å andra sidan om allt annat samhällsengagemang också. Det är utomordentligt sällan som en enskild röst avgör ett helt val.

Men havet består av droppar. Eller som det gamla ordspråket säger, många bäckar små tillsammans gör en hel å.

Om alla säger att det spelar ingen roll vad jag gör, och följaktligen fortsätter att köra bil i onödan, slänga överbliven mat eller ta flyget fast tåg skulle gå lika bra – ja, då fortsätter miljöförstöringen. Omvänt, om var och en säger att jag ska göra det jag kan – då blir resultatet faktiskt minskad miljöpåverkan.

Folkrörelsearbete handlar just om det – att bidra med sin bit, med sitt engagemang och sina handlingar, i och utanför den rent politiska sfären, för att påverka villkoren i det samhälle som är vårt gemensamma. Folkrörelsearbete, och med det samhällsförändring, handlar förvisso om samhället – men det startar i, och förutsätter, det enskilda engagemanget, den enskilda viljan att göra någonting åt sakernas tillstånd.

Författaren och litteraturkritikern Bernt Rosengren (1937–1996) fångade detta i den lilla dikt som har titeln Bara genom att blunda:

”Det finns en nödvändig sorts galenskap: Att tro att just du kan förändra världen.”

Med konklusionen: ”Du kan det och du gör det, tillsammans med andra”.

Det var så socialdemokratin startade en gång i världen. Med människor som gick tillsammans för att arbeta för samhällsförändringar de tyckte var nödvändiga. De krävde en ny storts politik, javisst, men de krävde också något av sig själva.

Om de allihop hade sagt sig att äsch, jag kan alla fall inte göra något åt eländet – ja då hade det inte blivit så stora förändringar av det gamla fattigsamhället som det faktiskt blev.