Nina Wadensjö: Historien får inte bli utestängande
Foto: Mikael Landelius/Socialdemokraterna
Kongress. Det är ändå något väldigt fint, demokratin som finast. Sent en fredag kväll sitter jag på åhörarläktaren på den senaste partikongressen i Örebro, jag gäspar ibland men kan ändå inte sluta lyssna. Det är här det händer, det här är socialdemokratin när den är som bäst.
Jag hör Per Sverkersson från Heby i Uppsala partidistrikt tala om vikten av myggbekämpning, jag hör Britta Flinkfeldt från Norrbottens partidistrikt på ett målande sätt beskriva hur det är att bo i Arjeplog. Jag engageras, jag inser allvaret men möter också kraften som finns i hela landet, en kraft för förändring.
Det som pågår i salen kallas för allmänpolitisk debatt, och en efter en går talarna upp på scenen och håller ett par minuter korta anföranden.
Ämnena är indelade i tematiska block, men det är något som slår mig under de timmar jag lyssnar. Nästan alla debattinlägg berör ett Sverige som kan vara på väg att glida isär, de fångar en känsla av att delar av landet är på väg att glömmas bort.
Diskussionen handlar om alla de svårigheter som måste övervinnas för att klara av utmaningarna i den ofta motsträviga vardagen som kommunpolitiker.
Mycket i vår samtid tycks handla om storstad och landsbygd, centrum och periferi. Om apoteket och macken som lagts ner. Om byskolan, förlossningsavdelningen, livsmedelsbutiken, arbetsförmedlingen. Om jobben som inte längre finns. Om de unga som flyttar, och om de få – främst män – som trots allt stannar kvar.
Då är det lätt att säga att det var bättre förr, för när världen omkring oss snurrar allt snabbare är det alltid bekvämt att leta efter svaren i det förflutna, att söka sig till det välbekanta och trygga, det som känns igen. Och visst, det kan kännas bra för stunden, men det är i längden ett misstag. För mönstret känns igen, när en grupp känner sig hotad vill den sällan förändras, i stället sluter den sig och förnekar eller förkastar det som sker i omvärlden.
När nu socialdemokratin utsätts för tryck är det sämsta den kan göra att bli allt mer intern och tillbakablickande, ett parti för dem som sedan barnsben tryggt skolats in i ritualer och beteenden.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Att känna till och förstå sin historia är viktigt, men att oreflekterat hylla sin historia är utestängande och saktar dessutom ner utvecklingen.”[/blockquote]
Att känna till och förstå sin historia är viktigt, men att oreflekterat hylla sin historia är utestängande och saktar dessutom ner utvecklingen. Därför är det nu det är som allra viktigast att nya tankar och idéer får ta plats, att nya människor ges utrymme vid sidan av alla som redan funnits där så länge.
Det är talande att jag själv, efter tjugosex år som medlem i socialdemokraterna, fortfarande känner mig som en nykomling. Hela min uppväxt utspelades någon helt annanstans, i en annan verklighet.
Kanske är det därför jag alltid känner mig som mest ensam när arbetarrörelsen samlas. I min mun kommer nämligen ordet kamrat aldrig att låta naturligt som tilltal. Min hand kommer aldrig att vara bekväm när den ska gripa tag i någon annans hand när man sjunger Internationalen.
Orden är inte heller mina. Fanborg. Kampsång. Parentation. Men jag älskar däremot votering är begärd och ska verkställas. Det är så demokratin och utvecklingen förs framåt, genom mer diskussion och debatt som leder till beslut och handling, inte genom fler fanor och arbetarrörelsesånger.
