Nina Wadensjö: Lova att avstå från vallöften 2019!
Det är lätt att lova, men det är betydligt svårare att hålla det man lovat. Alla som har avgett nyårslöften vet att det krävs både en hel del för att fullfölja det man tänkt och planerat. Men det är inte bara när året är nytt som det lovas mycket, det lovas ständigt det ena och det andra – inte minst i politiken. Och är det någon gång det lovas för mycket så är det under valrörelserna, en röra vi just nu harvar runt i.
För en hel del av den långdragna regeringsbildningen beror med största säkerhet på de löften och tvärsäkra uttalanden som gjordes inför valet 2018. Men det enda bra med de löftena var nog att det kändes väldigt skönt för stunden.
Därför gladde det mig att Socialdemokraterna under valrörelsen ständigt upprepade att man inte hade några regelrätta vallöften att bjuda på, men däremot ett antal förslag som man gick till val på. Partiet hade förstått konsekvenserna av att lova mer än man kan hålla.
Ett exempel på hur illa det kan gå gäller Miljöpartiet. 2014 var de mycket tydliga kring vad de ville förändra och hur det skulle göras efter valet. Men som ett litet parti i en minoritetsregering beroende av ständiga förhandlingar i riksdagens utskott så kan man inte få igenom allt man önskar. Och trots att MP ändå lyckats göra stora och viktiga avtryck i miljö- och klimatpolitiken under mandatperioden, så minns nog de flesta väljarna främst svekdebatten kring migrationsfrågorna.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det överraskande var att inget av Alliansens partier hade förberett sig på det. Det fanns helt enkelt ingen plan för vad som skulle hända efter valet.”[/blockquote]
Inför valet 2018 var inte bara vallöftena ett problem utan snarare löftena om vem man skulle och inte skulle samarbeta med. Allianspartiernas ledare upprepade alla envist att de ville ha en alliansregering, som om svårigheterna inte gick att ana. Men valresultatet var inte överraskande, det överraskande var att inget av Alliansens partier hade förberett sig på det. Det fanns helt enkelt ingen plan för vad som skulle hända efter valet. Och när Alliansen dessutom blev mindre än det rödgröna blocket, blev tjatet om en alliansregering bara tomma ord utan verklighetsförankring.
Den lösning som M och KD så småningom presenterade spräckte Alliansen, och C och L stod plötsligt inför uppgiften att söka en ny väg. Det är besvärligt. All heder åt de båda partiernas tydliga avståndstagande från allt samarbete och stöd från SD, men de har också sagt att de inte vill stödja en S-ledd regering. Det är då det blir knöligt. Vallöften och utfästelser kommer att upplevas som svikna – oavsett vad de gör.
Värst har det här blivit för Annie Lööf som var extremt kategorisk under valrörelsen. Det kändes nog handlingskraftigt och tydligt då, men upplevs nu snarast som orutinerat. Hennes totala avfärdande av S var dumt, hon borde ha varit mer nyanserad när hon insåg att SD skulle fortsätta att ha en vågmästarroll. Och det kunde varenda opinionsmätning visa att de skulle fortsätta ha.
Men vårt debattklimat uppmuntrar till enkla formuleringar, tvärsäkra uttalanden och snabba löften. Motsatsen till allt det som en komplex politisk situation kräver. Och eftersom allt tyder på att läget kommer att vara fortsatt komplicerat hoppas jag att vi slipper vallöften 2019. Såväl inför EU-valet som inför ett eventuellt extra val.
