Nina Wadensjö: En trygg och sluten värld på bioduken
Foto: Pixabay
Tre sammanträffanden kanske är en trend ändå? Ibland blir nya mönster synliga när flera olika händelser, till synes helt utan inbördes sammanhang, länkas samman och visar sig avspegla vår samtid. Det är ofta kulturen som lyckas ta sig från den absoluta samtiden och skåda in i den närmaste framtiden.
Under höstens regeringsbildningsmaraton har jag regelbundet flytt till biosalongerna, ett bra sätt att drömma sig bort. Där berättas både stora och små historier, och det är svårt att inte dras med in i fantasin, långt bort från talmansrundor, pressträffar och diverse kategoriska uttalanden som inte går att förena med verkligheten.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”I en tid av oro vill vi kanske hitta de där gränserna och linjerna som tryggt försäkrar oss att det mesta går att reda ut.”[/blockquote]
Men när jag tittar tillbaka på höstens många timmar i biomörkret tror jag mig se en trend. Den om att kontrollera vår vardag, att styra upp och reda ut. I en tid av oro vill vi kanske hitta de där gränserna och linjerna som tryggt försäkrar oss att det mesta går att reda ut. I tre svenska dokumentärfilmer (nåja, den tredje av dem är nog främst låtsasdokumentär) reds verkligheten ut, åtminstone på ytan.
Det började med att jag såg ”Flotten”, en film jag även skrev en ledare om i nummer 41. I filmen samlas ett antal personer som på 70-talet gjorde en gemensam resa med en flotte, ett sociologiskt experiment. Filmen är inspelad i en stor filmstudio där en modell av flotten i naturlig storlek byggts upp. Deltagarna återberättar sina minnen från resan och får för första gången bearbeta det som hände.
En tid senare såg jag ”Rekonstruktion Utöya”, en dokumentär film som gjorts av en svensk regissör. En film jag kände mig skeptisk inför, det kändes för tidigt, för otäckt, för närgånget. Men filmen visade sig vara något helt annat. Fyra av de ungdomar som överlevde Breiviks massaker tackar ja till att bearbeta sina minnen i en stor studio. Med hjälp av unga skådespelare och genom att tejpa upp konturerna av ön på golvet återupplever de händelserna från den dagen. Och det är både otäckt och sorgligt, men också en varm och hoppfull bild av de fyra ungdomarnas vilja att leva, både då och nu.
Det tredje exemplet är Anna Odells nya film, ”X&Y”, där Persbrandt och Odell främst spelar sig själva – men samtidigt tar ett antal skådespelare till hjälp att undersöka och förstärka sina olika personlighetsdrag. Alla får leva tillsammans i en studio där en låtsasmiljö byggts upp och laddade situationer provoceras fram.
Tre sinsemellan mycket, mycket olika filmer, men de har en sak gemensamt. De skapar en trygg och sluten värld – i alla tre fallen inrymt i ett stort rum, en filmstudio – där de undersöker människors känslor och relationer. Och vi åskådare tillåts iaktta vad som händer under en avgränsad tid på en begränsad yta.
Men varför är det avgränsade rummet en trend denna svenska filmhöst? De här filmerna har planerats och producerats under flera år, så det beror inte på det akuta politiska läget. Kanske säger de att vi i en otrygg och polariserande tid längtar efter att omge oss med trygga linjer och avgränsade problem, hämtade ur verkligheten och satta i ett laboratorium. Det lilla och begränsade blir viktigare än det stora och bombastiska. Och de små känslorna blir synliga vid sidan av de stora utspelen. Låt oss hoppas att det inte är tecken på att vi inte orkar med den stora världen där ute. I så fall har vi tuffa år framför oss…
