Anne-Marie Lindgren: Läge att begrunda erfarenheterna från Frankrike
Foto: Lorie Shaull/Wikimedia
– Jag kommer att kämpa med all min kraft mot de klyftor som underminerar oss.
Det sade den nyvalde franske presidenten Emmanuel Macron i sitt segertal i maj 2017.
Litet drygt halvtannat år senare skakas stora delar av Frankrike av de våldsammaste politiska protesterna sedan studentrevoltens år 1968. Den tändande gnistan var förslaget om höjd bensinskatt men protesterna vidgades snabbt till ett allmänt uppror mot en ökad ekonomisk press på människor i lägre inkomstskikt. Samtidigt som de rika fått skattelättnader.
Misstron mot Macron förefaller nu vara minst lika djup som den misstro mot de etablerade politiska partierna, som våren 2017 förde en ung teknokrat med ett eget nybildat parti till både presidentmakt och majoritet i parlamentet.
Förra årets val visade frustrationen över ett korrupt politiskt system som inte längre förmådde ta itu med samhällsbrister som gjorde människors vardag besvärlig. Årets protestaktioner kan ses som reaktionen på en liberal-teknokratisk politik, grundad på den sorts ekonomiska ingenjörskonst som mest ser sociala faktorer som externaliteter man inte behöver ta hänsyn till.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”I sin valkampanj förklarade sig Macron vara både höger och vänster. Sådana uttalanden brukar betyda, visar erfarenheten, att man inte förstår vänsterperspektivet.”[/blockquote]
I sin valkampanj förklarade sig Macron vara både höger och vänster. Sådana uttalanden brukar betyda, visar erfarenheten, att man inte förstår vänsterperspektivet, det vill säga att man inte ser de ekonomiska intressemotsättningarnas roll, och inte förstår vad skillnaderna i ekonomisk makt betyder.
Och när man inte förstår det, då blir politik något som bör överlämnas till välutbildade experter (typ Macron), som utan ideologiska skygglappar kan leta fram de objektivt sett mest rationella lösningarna
I praktiken brukar det betyda ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och skattepolitik som bestäms av kapital- och företagarintressena – eftersom det är rationaliteten i kapitalanvändningen som är basen för traditionell nationalekonomi.
Ta ordet ”strukturreformer” som exempel. Det har efterlysts för de ovan nämnda politikområdena åtminstone sedan 1980-talet.
Formellt menas att det krävs mer genomgripande förändringar, inte bara en förändring av enskilda beståndsdelar – och visst kan sådana genomgripande förändringar ibland vara nödvändiga. Dagens svenska skattesystem, till exempel, skulle behöva en riktigt rejäl, strukturell översyn
Men strukturer kan ju ändras på olika sätt. Och ”strukturreformer”, som de har sett ut de senaste decennierna och som borgerliga debattörer brukar avse – det är alltid förändringar till vanliga löntagares nackdel.
Det är sänkningar av kapitalskatter. Det är försämringar i socialförsäkringarna. Det är svagare arbetsrättslig lagstiftning. Det är begränsningar i den fackliga förhandlingsrätten. Och det är fler tillfälliga anställningar. ”Strukturreformerna” av den tyska arbetsmarknaden, exempelvis, betyder att 7 miljoner anställda har så kallade minijobb, korta deltidsanställningar man inte försörjer sig på.
Den borgerliga politiken under alliansåren handlade genomgående om den här sortens strukturförändringar. Och det är precis samma politik som allianspartierna fortsätter att kräva. Det ska lagstiftas om låglöner. Det ska gås över till marknadshyror. Arbetsrätten ska inskränkas. Skatterna ska sänkas ännu mer för att göra det mer lönsamt att arbeta (uppenbarligen räckte inte de stora sänkningarna under deras regeringsperiod till i det avseendet…).
Alltsammans åtgärder som slår mot LO-grupperna. Men ökar företagares och kapitalägares möjligheter att göra vinst.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vi är för all del inte så fallna för att protestera på gatorna här i landet.”[/blockquote]
Det borde kanske vara läge att begrunda erfarenheterna från Frankrike?
Vi är för all del inte så fallna för att protestera på gatorna här i landet. Men missnöje med etablerade partiers tondövhet mot vanliga väljares problem kan ju ta sig andra uttryck. Exempelvis röstande på partier som borgerligheten inte så gärna vill ha att göra med.
För att det röstandet också hänger ihop med de ”strukturreformer” som gjorts i EU-länderna de senaste decennierna, det kommer allt fler forskarrapporter om.
