Nina Wadensjö: Stor okunskap om vårt demokratiska system
Att leda en övergångsregering i väntan på att en ny regering ska bildas innebär inte att det skett en statskupp eller att det är ett sätt att stänga andra partier ute från makten.
Det är lätt att ryckas med av sin omgivning och tro att förnuftet måste segra. Att det som verkar vara alldeles självklart för mig och för de flesta jag umgås med ska visa sig vara precis lika självklart för andra. Exempelvis kan man tro att alla andra ska se att 144 är fler än 143, och att 28,26 är större än både 19,84 och 17,53. Men kanske bedrar jag mig när jag tror att det är självklart, kanske ser jag inte utanför min egen lilla bubbla.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Kanske har jag haft alldeles för höga förväntningar på att förståelsen för hur samhället är uppbyggt och hur demokratin fungerar bygger på en gemensam grund som de flesta av oss har.”[/blockquote]
Och kanske har jag haft alldeles för höga förväntningar på att förståelsen för hur samhället är uppbyggt och hur demokratin fungerar bygger på en gemensam grund som de flesta av oss har.
Men jag har börjat inse att jag har fel, kanske väldigt fel. Exemplen är nämligen många.
Strax efter valet svämmade nätet över av teorier om att valfusket var utbrett. Och visst skedde några mindre misstag och märkligheter, men inget som hittills påverkat det slutliga valresultatet. De teorier som sprids handlar om större valfusk än så, och bygger ofta på en personlig upplevelse av typen: ”alla jag känner röstade ju på SD, alltså borde de vara största partiet, det måste vara valfusk”.
Här och där hör jag också att det som sker nu är odemokratiskt, att i och med att nästan var femte väljare röstat på SD borde partiet få igenom sin politik i motsvarande grad, minst motsvarande sitt väljarantal.
Socialdemokraterna var klart största parti även efter valet 2006, men eftersom Alliansen bildade det större blocket och dessutom hade en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig var det självklart att det var deras politik som gällde de kommande fyra åren. Det var ingen som tyckte att S politik därför borde gälla i 35 procent av besluten. Högst rimligt, så fungerar ju demokratin.
Vänsterpartiet är ett parti som är vana vid att inte ha så mycket att säga till om oavsett hur många som röstar på dem. Ett undantag har faktiskt varit de senaste fyra åren då det fått större inflytande över budgeten än vanligt.
Men det beror inte på att deras väljare ska respekteras särskilt. Det beror på att Alliansen tvingat fram det, ett försök att cementera blockpolitiken genom att tvinga ihop S- och MP-regeringen med V. Samtidigt har Stefan Löfven ständigt påmint om att han vill bryta blockpolitiken. Det kan vara värt att tänka på.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Men okunskapen om vårt demokratiska system är stor, mycket större än jag tidigare förstått.”[/blockquote]
Men okunskapen om vårt demokratiska system är stor, mycket större än jag tidigare förstått.
Häromdagen gick jag strax bakom ett äldre, välklätt par. De såg ut som om de levde ett ganska gott liv utan större praktiska eller ekonomiska bekymmer, ett liv i en välmående stadsdel där de flesta har både högre utbildning och stor tillit till samhället. Men kvinnan var upprörd, och plötsligt hörde jag hur hon envist hävdade att det hade skett en statskupp, att ”han, den där statsministern, den där Stefan” vägrade avgå.
Att leda en övergångsregering i väntan på att en ny regering ska bildas innebär inte att det skett en statskupp eller att det är ett sätt att stänga andra partier ute från makten. Det är att ta ansvar för landet, och det är så vår demokrati fungerar.
Det var nog det jag borde ha sagt till det äldre paret. Men jag insåg att det inte var lönt. De ville vara arga och de ville se en större konspiration.
Det är sorgligt, på riktigt.
