Vilket vägval ska S göra
En samverkan mellan S och borgerliga mittenpartier kan dra den socialdemokratiska förnyelseprocessen åt vänster medan en rödgrön samverkan gör att S orienterar sig mer åt mitten. Det skriver Daniel Färm.
Trots en stark valspurt och överträffade förväntningar fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet någonsin. Partiet kommer att behöva göra en gedigen analys, kloka strategiska vägval och en kraftfull mobilisering för att vända det mångåriga väljartappet. Den politiska förnyelsen påverkas dock av partiets parlamentariska vägval. Men inte nödvändigtvis på ett sätt som många förväntar sig.
Den övergripande utmaningen för Socialdemokraterna är att stärka rollen som koalitionsbyggare samtidigt som den egna politiken ska förnyas.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”En mittensamverkan skulle kräva att de stora ideologiska och sakpolitiska skillnaderna kan hanteras.”[/blockquote]
En mittensamverkan skulle kräva att de stora ideologiska och sakpolitiska skillnaderna kan hanteras. Socialdemokraterna skulle behöva ha en god förståelse för de liberala partiernas utgångspunkter – men också en trygghet i vilka frågor som är prioriterade för arbetarrörelsen.
De svaga kontaktytorna mellan partiföreträdarna och de igenvuxna stigarna mellan tanketraditionerna skulle kunna åtgärdas. I början skulle ett mittensamarbete vara av nöd tvunget. Men på sikt skulle socialdemokrater och miljöpartister kunna öka förståelsen och det ömsesidiga förtroendet för mer socialliberalt inriktade centerpartister och liberaler.
En mittensamverkan skulle innebära att Socialdemokraternas förnyelsearbete skulle äga rum i en politisk kontext som präglas av ansvar och pragmatism. Den socialdemokratiska balansen mellan ansvar och ambitioner, tillväxt och fördelning, egenmakt och jämlikhet skulle behöva utvecklas och definieras – med tydliga prioriteringar och betoningar. Schysta villkor på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden skulle behöva vara centrala delar av ett samarbete. Men även Socialdemokraterna skulle behöva kompromissa, även om vissa viktiga frågor.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Kampen skulle stå mellan frihetliga, internationalistiska och progressiva krafter – och konservativa nationalistiska.”[/blockquote]
Samtidigt skulle en mittensamverkan splittra Alliansen och skapa bättre parlamentariska förutsättningar att leda landet. Kampen skulle stå mellan frihetliga, internationalistiska och progressiva krafter – och konservativa nationalistiska. Men inom en sådan samverkan skulle Socialdemokraterna ta vänsterpositionen med fokus på jämlikhet och välfärd. Det skulle även kunna göra att den socialdemokratiska förnyelseprocessen drar åt vänster.
Om partiet i stället fortsätter någon form av rödgrönt samarbete – i regering eller opposition – så förstärker det visserligen blockpolitikens höger-vänsterkonflikt. Det skulle finnas förhoppningar och farhågor om att Socialdemokraternas förnyelseprocess då skulle präglas av mer radikala strömningar. Men ett fortsatt rödgrönt samarbete kan samtidigt innebära att Socialdemokraterna paradoxalt nog rör sig mot mitten – för att ta de ”lediga” besvikna socialliberala väljargrupperna som tidigare hade satt sitt hopp till Annie Lööf och Jan Björklund.
Ett fortsatt eller fördjupat samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet innebär nämligen att Socialdemokraterna inom en sådan lösning kommer att behöva ta en relativ stram mittenposition, med ordning och reda, ansvar för finanserna samt tillväxt och rimlighet i fokus.
Stor kraft skulle visserligen läggas på att kritisera de ”liberala” mittenpartiernas svek i förhållande till de främlingsfientliga, nationalistiska och högerpopulistiska krafterna. Men utmaningen skulle ligga i att driva en stark konflikt med fem (!) högerpartier – utan att alienera de socialliberalt och frihetligt sinnade väljargrupperna.
Så frågan är vilket vägval Socialdemokraterna nu gör: ett rödgrönt samarbete där partiet drar åt mitten eller en mittensamverkan där man drar åt vänster?
Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden
