Nina Wadensjö: Nationalismen – envisare än vad man kan tro
Midsommaren är färdigfirad, och fotbolls-VM pågår för fullt. Butikerna är fortfarande fyllda av blågula skyltar, vimplar, chipspåsar, korvpaket och blombuketter. Det är blågult lite överallt och Sverige är ständigt i våra tankar.
Det finns många som vill definiera vad som är svenskt just nu. Både vad som är svenskt och vem som är svensk. Och vem som inte är svensk. Minst lika många ifrågasätter definierandet och tar avstånd från alla definitioner. Men sällan sorterar eller analyserar man vad det är vi egentligen menar med svensk.
Är det en nation, är det ett medborgarskap, är det en folkgrupp eller är det en kulturell tillhörighet? Eller något helt annat? Oavsett vad man tycker om detta kan man få intrycket av att allt som är svenskt också är utsatt för hot.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Hur kan man tro att det som vi uppfattar som Sverige är så bräckligt?”[/blockquote]
Det finns många som hävdar att de svenska traditionerna är utrotningshotade. Att främmande nationers traditioner och kultur håller på att ta över. För bara någon månad sedan överhörde jag hur två medelålders par diskuterade hur snart det skulle kunna komma att råda sharialagar i Småland. På något sätt har jag väldigt svårt att se framför mig ett Småland med sharialagar och slöjtvång men utan midsommarstång, men deras oro skakade mig. Hur kan man tro att det som vi uppfattar som Sverige är så bräckligt?
Normen är nämligen stark. Sverige är ett land där vi som tycker att det är rimligt med besynnerliga traditioner som midsommarstänger och små grodor-dans är i absolut majoritet. Och vi ser nu många som kommit hit senare i livet delta i dessa märkliga ritualer, nyfikna på svensk kultur och traditioner.
Själv ser jag i sociala medier hur vänner som är födda och uppvuxna i Sverige firar svensk midsommar runt hela världen – i Bryssel, New York, Tokyo, Sydney och Dubai. Ofta med stöd av det blågula möbelvaruhuset från Älmhult (numera belgiskt om man ska vara petnoga) som säljer sill, köttbullar, kaviar, kanelbullar och gravad lax till alla som längtar hem när högtiderna nalkas.
Nationalism är en krånglig fråga. Men vi bör nog tala mer om vad vi egentligen menar med svenskhet och Sverige och inte överlämna det samtalet till Sverigedemokrater och andra som grundar sin samhällssyn och ideologi på en rädsla för det främmande.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”För vilka är egentligen vi svenskar?”[/blockquote]
För vilka är egentligen vi svenskar? Jag är själv svensk-dansk, men mitt familjeträd förgrenar sig brett genom Skåne, Halland, Danmark, Tyskland, Holland om man bara tittar ett par generationer bakåt. I min allra närmaste familj pratas det numera regelbundet ryska, engelska, kirgiziska, polska, norska och danska. Utöver svenskan, som är vårt mesta gemensamma språk. Och vi förhåller oss regelbundet till åtminstone tre religioners traditioner, även om ingen är särskilt troende.
Trots denna dagliga blandning av kultur, religion och tradition känner jag mig oerhört svensk, och sällan så svensk som när jag är utomlands. Och kanske är det just det som är nyckeln. Att det är först när du tvingas möta din egen envisa nationalism, betydelsen av att få ha just dina julgransdekorationer, din finaste skolavslutningsvisa, din blågula chipspåse och din egenhändigt inlagda sill, som det blir tydligt hur stark din kulturella identitet faktiskt är. Hur oerhört svenska de flesta av oss ändå är, mitt i allt det som ofta kallas mångfald.
