Att sociala transfereringar – kallade ”bidrag” – får folk att låta bli att arbeta är en omhuldad föreställning på den borgerliga kanten. Alliansen försämrade sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen med just det argumentet.
Nu senast argumenterar Expressen mot barnbidragshöjningen. Bidrag minskar drivkrafterna att arbeta, nämligen. Det vore mycket bättre för ”barnen i resurssvaga familjer att få se sina föräldrar gå till jobbet”.
Någon borde tala om för Expressens ledarredaktion att det är just i ekonomiskt svaga familjer som barnbidraget betyder allra mest. Även när föräldrarna har jobb.
Det minskar nämligen de ekonomiska bekymmer som fattiga familjer alltid dras med, och som frestar på familjelivet. Och det gör att barnen kan få åtminstone något av det som barn till föräldrar med bättre ekonomi får som självklarheter – en extra omgång kläder, lite leksaker och böcker, en dator, en sommarutflykt…
Hela argumentet om det farliga med ”bidrag” stinker av klassförakt. För det är ju alltid just de ekonomiskt resurssvaga som misstänks för att inte vilja göra rätt för sig, och som med hårda ekonomiska piskor ska förmås att ge sig ut i arbetslivet. Utan att ställa några dumma krav på anställningsvillkor och löner.
Så låt oss kolla siffrorna.
Barnbidraget höjs med 200 kronor per barn. För en tvåbarnsfamilj ger det 400 kronor mer i månaden. Vid genomsnittlig kommunalskatt (32:12) motsvarar det en löneökning kring 600 kronor.
Enligt Fastighets nya avtal för städare (Almega, tjänsteföretagen) är lägsta timlönen för den som är över 20 år nu 133,57 kronor. 600 kronor motsvarar då ca 4,5 arbetstimmar – i månaden.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Någon som tror att en ensamstående mamma med den inkomsten tänker dra ner på sin arbetstid med 4,5 timmar i månaden bara för att barnbidraget höjs?”[/blockquote]
Någon som tror att en ensamstående mamma med den inkomsten tänker dra ner på sin arbetstid med 4,5 timmar i månaden bara för att barnbidraget höjs?
Litet längre upp i lönetrappan, vid vanliga tjänstemannalöner kring 32-34 000 i månaden, ger det höjda barnbidraget en tvåbarnsfamilj möjlighet att minska arbetstiden sådär tre timmar i månaden…
Det är utmärkt om föräldrar i ”resurssvaga familjer” har ett arbete att gå till. Men låt oss undersöka de verkliga skälen till att en många inte kan göra det?
Absolut vanligast är (för) kort utbildning. Sysselsättningsgraden bland icke-gymnasieutbildade är, enligt Arbetsförmedlingens rapport ”Hur klarar vi kompetensförsörjningen?” 45 procent, mot 88 procent för dem med eftergymnasial utbildning. Arbetslösheten bland dem utan gymnasium var i våras 23 procent, fyra gånger mer än bland dem som har minst gymnasieutbildning.
Inkomsten beror dessutom inte bara på om man har ett arbete, utan också om man jobbar hel- eller deltid.
Hela 53 procent av kvinnorna i LO-yrken arbetar deltid. Och långt ifrån alltid frivilligt. Över en tredjedel gör det för att det inte går att få heltid. Ytterligare nio procent gör det på grund av sjukdom, och sju procent för att de inte orkar med heltid.
För hälsoriskerna, som värk, eller stress, är ju större i LOs kvinnoyrken än bland tjänstemännens…
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Familjer blir ekonomiskt svaga när föräldrarna har en osäker position på arbetsmarknaden.”[/blockquote]
Familjer blir ekonomiskt svaga när föräldrarna har en osäker position på arbetsmarknaden. Det ändrar man inte på genom att pressa dem ännu hårdare ekonomiskt.
Det som hjälper är att ge folk möjlighet att stärka sina kvalifikationer och med det chanserna att verkligen få arbete.
Man kan satsa på mer yrkesutbildning för vuxna. Eller på åtgärder för att hjälpa utrikesfödda kvinnor – som har den lägsta sysselsättningsgraden av alla – till arbete.
Eller ge mer pengar till kommuner och landsting att anställa folk. Och bryta de senaste decenniernas utveckling där resursknapphet gjort att man hela tiden dragit ner på de enklare servicejobben. Som faktiskt behövs för att frigöra dem med litet mer krävande arbetsuppgifter för just de uppgifterna.
Allt detta finns i regeringens budgetförslag…
Det finns ingen motsättning mellan satsningar på att få folk i arbete och höjda barnbidrag. Båda behövs – inte minst för barnen i de ”resurssvaga familjerna”.
