Anne-Marie Lindgren: Människor är inte maskindelar
”Den tyska arbetsmarknaden har genomgått genomgripande förändringar de senaste decennierna. (…) Vi drar slutsatsen att medan där finns stabila inslag i den koordinerade tyska marknadsekonomin så uppvisar Tyskland i ökande grad betydande inslag av polarisering, liberalisering, ojämlikhet och osäkerhet.”
Så heter det i inledningen till en färsk rapport inom ramen för forskningsprojektet Luxembourg Income Study, som handlar om just den tyska arbetsmarknaden. Rapporten har titeln The Rise of Precarious Employment in Germany, alltså ökningen av otrygga anställningar.
Och kanske finns här en viktig förklaring till det tyska valresultatet. Den tyska arbetsmarknaden brukar anses stark. Arbetslösheten hör till de lägsta i EU, lägre än i Sverige, och den har sjunkit påtagligt under senare år.
Den tyska arbetsmarknaden brukar anses stark med en låg arbetslöshet, men hur ser det ut bakom siffrorna?
Men, som rapporten konstaterar, ”medan sysselsättningsnivån totalt sett ökat har det varit en tydlig ökning av ojämlikhet, låglönejobb, arbetande fattiga och tillfälliga anställningar”.
Vilket också kan uttryckas som att sådana faktorer som skapar politisk oro och politiskt missnöje – som ekonomiska problem, osäkerhet om framtiden, bristande möjligheter att påverka det egna livets dåliga villkor – alla har ökat.
I problembilden hittar vi inte minst de omtalade så kallade minijobben, jobb där lönen inte får överstiga 450 euro i månaden. Med gällande regler för lägsta timlön innebär det cirka tredjedelstid. Anställningarna är ofta ”flexibla”, det vill säga arbetsschemat kan varieras efter arbetsgivarens behov.
Minijobben åberopas ofta som ett exempel på att sänkta löner leder till fler jobb.
För sju miljoner i sådana anställningar får förstås positiva effekter för statistiken.
Men många ekonomer ifrågasätter de reala effekterna. Arbetsgivaravgifterna är lägre för minijobben än för reguljära anställningar, vilket gör det fördelaktig för arbetsgivare att dela upp ett heltidsjobb på flera minianställningar.
Att antalet arbetade timmar inte ökat nämnvärt, trots ökat antal sysselsatta, kan onekligen tyda på att arbetsgivarna börjat dela på anställningar, via minijobb eller temporära anställningar. Och då är det inte så mycket sysselsättningen som ökat – utan undersysselsättningen.
”Att antalet arbetade timmar inte ökat nämnvärt, trots ökat antal sysselsatta, kan onekligen tyda på att arbetsgivarna börjat dela på anställningar, via minijobb eller temporära anställningar.”
Men oavsett vad man tror om det – de här andra effekterna, fler människor med mycket knapp ekonomi och med ständig osäkerhet inför framtiden, är det något att vara glad för?
Tja, många i borgerligheten verkar tycka det. Där finns ofta en direkt romantisering av låglönejobb – de ger folk stolthet över att kunna försörja sig.
Jo, det är ju lätt att tycka när man själv har en lön som ger goda möjligheter att inte bara välja det allra nödvändigaste och avstå från allt annat – och där man inte behöver känna att de egna barnen aldrig kan få det som hela omgivningen ropar ut är det naturliga och nödvändiga för alla barn att ha… Är det stolthet man känner då? Eller underläge?
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”I borgerligheten finns ofta en direkt romantisering av låglönejobb – de ger folk stolthet över att kunna försörja sig.”[/blockquote] Rapportförfattarna menar att förklaringen till utvecklingen på den tyska arbetsmarknaden är de förändringar som under beteckningen Agenda 2010 beslutades 2003–2004. Bland annat ökade möjligheterna till korta deltider (typ minijobb) och tillfälliga anställningar, arbetsgivaravgifterna sänktes och arbetslöshetsersättningen försämrades.
Kanske blev det därmed lättare för företagen att anställa, men det blev sämre villkor i arbetslivet.
Och det vi ser i dag, inte bara i Tyskland utan på flera håll där reformer av arbetsmarknaden – politiskt beslutade eller ”bara” marknadsbestämda – lagt bördan av en önskad effektivisering och modernisering mycket tungt på vissa grupper. Medan andra fått vinsterna.
Och där vi i dag ser det politiska priset i form av ökad oro och ökade sociala spänningar, av misstro mot demokratin och ökat spelrum för krafter som inte har med demokrati att göra.
Det alla borde lära sig, det är att man inte kan behandla människor som maskindelar, att sättas in där en allvis företagsledning anser det mest effektivt, utan hänsyn till hur det påverkar dessa människor – och i slutänden samhället.
