Anne-Marie Lindgren: Lösningarna höll inte när de flyttades ut i verkligheten
Många kommentatorer, inte minst inom borgerligheten, menar att dagens kris inom Moderaterna beror på svårigheterna för liberalkonservatismen, den hopfogning av liberalism och konservatism, som en gång var de Nya Moderaternas framgångsrecept.
Det är möjligt, även om väl liberalism och konservatism i svensk borgerlig tappning har en hel del gemensamt, och har haft det länge.
Det är i vart fall sant att den liberala migrationsöverenskommelsen med MP 2010 drev över åtskilliga moderatväljare till SD. Men man kan då ställa frågan om främsta skälet var genuint konservativa värderingar, eller en oro över sociala och ekonomiska problem som förknippades med hög invandring.
För kanske är inte moderatflykten till SD ett uttryck för en krock mellan liberalism och konservatism, utan för en krock mellan liberalkonservatismen – som lika gärna kan kallas allmänborgerligheten – och verkligheten. Som i stigande utsträckning visar att liberalkonservatismens lösningar skapar problem.
Vid 1980-talets mitt lanserade dåvarande SAF (numera Svenskt Näringsliv) slagordet ”satsa på dig själv”. Det sammanföll i tid med växande krav på valfrihet inom den offentliga sektorn, vilket borgerligheten (och näringslivet) skickligt översatte till krav på privatiseringar. Det sammanföll likaså med hela den internationella ekonomdebattens svängning bort från keynesianism och samhälleliga regleringar till så stort spelrum som möjligt för marknadslösningar.
Det har också varit centrala moment i borgerlig politik alltsedan dess: valfrihet, privat företagande och marknadsmekanismer. Strävan har varit att tränga tillbaka det kollektiva, samhälleliga (eller om man så vill politiska) inflytandet till förmån för det individuella och marknadsbaserade.
Idéerna bakom det var att privata företag var mer effektiva och innovativa än offentligt styrda verksamheter och att marknadsmekanismerna ledde till bättre resurshushållning och resursfördelning än offentliga regleringar.
Slutsumman skulle alltså bli ett bättre samhälle. Det är den klassiska liberala föreställningen att om alla fritt lämnas att söka främja sina egna önskningar och intressen, uppstår också det bästa samlade resultatet för alla.
Det gör det inte. Det går inte att tänka bort kollektiva – politiska – åtgärder för att klara det som är kollektiva behov. Marknaden klarar inte dem, nämligen.
De problem vi står inför i dag handlar alla om samhälleliga brister. Det är bara att räkna upp dem: brist på vårdplatser och på sjuksköterskor, brist på poliser, brist på lärare, allt sämre fungerande järnvägstrafik, post som inte kommer fram, brist på bostäder för folk med lägre inkomster, skolsegregation – och så vidare.
Och vi löser inte problemen i sjukvården, eller polisbristen, eller lärarbristen, genom att sänka de skatter som ska betala för vården och skolan och polisen. Ett halvdussin inblandade företag inom järnvägsväsendet som alla ska främja sin egen budget har gjort att ingen kan ta ansvar för helheten – som blir sämre. ”Marknaden”, det vill säga privata vinstintressen, klarar inte att bygga bostäder för grupper som inte klarar marknadens kostnader.
Och så vidare.
Liberalkonservatismen, som den sett ut de senaste decennierna, har tappat hela frågan om samhällets betydelse för individens frihet. Sjukvård och skola, kollektivtrafik och poliser – allt är delar av den samhälleliga omgivning, som formar de faktiska möjligheterna för den enskildes liv. Och där ”marknaden” aldrig kan klara vare sig den likvärdighet eller den hundraprocentiga täckning, som ett välfungerande samhälle behöver.
Det som behövs för att göra något åt de brister som alldeles för många upplever och oroas av i dag är konträrt mot det som borgerligheten – liberalkonservativ eller nyliberal eller vad man nu vill sätta för etikett på den – i decennier nu hållit fram som problemens lösning.
Men lösningarna höll inte när de flyttades ut i verkligheten. Och där finns den verkliga anledningen till moderaternas kris.
