Anne-Marie Lindgren: Vinst på anställdas och skattebetalarnas bekostnad
Att vinstmöjligheterna inom skola och äldreomsorg litet för ofta skapas genom minskad personalstyrka eller genom att ersätta utbildat folk med outbildat är vid det här laget välbekant. Den påstådda större effektiviteten hos privata företag handlar med andra ord om metoder som sätter större press på personalen. Eller om man så vill, vinsterna görs på personalens bekostnad.
Och, vad det beträffar, på skattebetalarnas. För de här metoderna påverkar kvaliteten i verksamheterna till det sämre. Samt sliter på de anställda, och det betyder i ett längre perspektiv ökade kostnader för sjukskrivningar och sjukvård.
Som skattebetalare vill jag dessutom att de som driver våra skattebetalda tjänster ska vara goda arbetsgivare. Jag har inte lust att betala för exploatering av arbetskraft.
Men de här avigsidorna finns inte bara inom sektorer där företagen så att säga etablerar sig själva, utan också i verksamheter som upphandlas.
Och där anbudsgivarnas strävan att ge det lägsta budet litet för ofta innebär att de kraftigt skär på – just det, personalkostnaderna.
Vi har två aktuella exempel i Stockholm.
Ett handlar om sophämtning, ett om städningen av pendeltågen. Båda handlar om kraftiga villkorsförändringar för personalen när en ny entreprenör – via ett lägre anbud – tagit över verksamheterna.
När detta skrivs pågår en vild strejk bland sophämtarna i Stockholm. Alldeles lätt att som utomstående få ett grepp om orsakerna är det inte, men en faktor är uppenbart planerade lönesänkningar.
Dessa sänkta löner var inräknade i det anbud, som företaget vann på. Företaget räknade nämligen inte kostnaderna efter det avtal inom Transport som åkarna faktiskt gick på. Utan förutsatte att det skulle bytas till ett annat, och lägre avtal. Byte av entreprenör brukar innebära förhandling om avtalet – men här utgick företaget bara från att de egna kraven skulle godtas.
Samma mönster, de anställda som försumbar faktor, möter i den andra konflikten, den om städningen av pendeltågen.
Här har den nye entreprenören visserligen inte räknat på lägre löner, men väl på en betydligt lägre arbetsstyrka än den tidigare. Antalet anställa är för närvarande 196. Anbudet räknades på 120–130.
Det avsåg då en ändrad organisation med färre arbetsuppgifter, men i det underlag som den nye entreprenören fick om beräknat personalbehov angavs det till 160.
Bara det antyder att budet räknades på för låga personalkostnader. Därtill medger företaget att man inte fattat att man skulle överta befintliga anställda, utan tänkt sig att kunna anställa nya, till lägre lön.
Noteras kan att genomsnittslönen för de nuvarande städarna ligger på 22 800 kronor i månaden…
Det är tänkbart att den förändrade organisation som ligger i båda de nya entreprenaderna har förnuftiga skäl. Det förefaller samtidigt uppenbart att omläggningen varit illa förberedd, att underlaget brustit och att – särskilt i det senare fallet – anbudsgivaren slarvat med att ta reda på vad som faktiskt gällde.
Och framför allt har man i båda fallen behandlat de anställda som om de vore någon sorts maskindelar, som kan kopplas in och kopplas ur helt efter arbetsgivarens behag utan egentlig diskussion eller förhandling.
De ska bara snällt finna sig, i att få lönen sänkt eller i att bli av med jobbet.
Visst, det är en klassisk arbetsgivarattityd. Som dessvärre fått allt mer utrymme de senaste decennierna: Företagaren bestämmer, de anställda fogar sig. Men ska verkligen kommuner och landsting acceptera den attityden, och det beteendet, hos dem de köper sina verksamheter av?
Det har varit en del tjafs om kommunernas rätt att kräva kollektivavtalsliknande villkor av dem man upphandlar verksamheter från. Men de här fallen handlar om något annat: att kolla vilken personalstyrka, och vilka löner buden har räknats på. Och om det verkar realistiskt.
Det behövs det väl inga riksdagsbeslut för att göra?
Sedan kan man tycka att upphandlingssystemet i sig själv har en massa inbyggda problem. Men det är en annan historia.
