Intervju: De politiska gnistorna bakom branden
Vad gör man om stora delar av den litterära värld som man byggt hela sitt författarskap på plötsligt och bokstavligen brinner upp?
Skriver en bok om katastrofen.
”Brandvakten” (Natur & Kultur) heter Sven Olov Karlssons nya bok som utkommer i augusti och som AiP i sommar kan publicera delar av som följetong.
Är du prenumerant? Läs följetongen här.
Är du inte prenumerant än? Läs ett nummer gratis av Aktuellt i Politiken här.
– Jag var med om en naturkatastrof och upptäckte att den stod i samband med samhällets nedskärningar, med näringslivets planlösa strävan att maximera vinster och minska utgifter, och väldigt tydligt i samband med klimatförändringarna, säger Sven Olov Karlsson.
”Vi doppade oss inför en grotesk utsikt.
Hela skyn var rollad av grå- och brunaktig rök. Så tät att solen inte ens gick att placera. I sjöns andra ände, en knapp mil från oss, ormade eldkvastar högt på himlen.
Vi tittade på det där några minuter.
Jag insåg att det verkligen skulle gå åt helvete nu.”
Sven Olov Karlsson har byggt sina romaner och noveller på människorna och bygden kring skogarna i Västmanland där hans familj har levt och brukat skog i generationer.
När elden spred sig var han just i färd med att rensa i dödsboet efter sin nyligen avlidna mamma. Hon flyttade till huset med Sven Olov i magen. Farmors far byggde huset 1911, av timmer från skogen. En inte ovanlig bakgrund när det gäller skogsägare.
– När man har ett hem som är en bondgård som också är en släktgård är den full av saker som inte skulle vara så mycket värda i en bouppteckning. Men det är starka minnen, hela ens identitet. Man har möbler som förfäder har snidat eller köpt in.
Hela husen är byggda av förfäder. Och så plötsligt står där ett orange sken. Man vågar inte ens stanna och packa en väska utan man bara kliver in i bilen och kör därifrån och lämnar varenda ägodel bakom sig.
Sven Olov Karlsson visste redan då att det här kommer han att skriva en bok om.
Men först måste branden bekämpas, när barnen var i säkerhet återvände han till katastrofområdet.
Med böcker som lantbrukarskildringen ”Amerikahuset” och Augustnominerade bygderomanen ”Porslinfasasderna” har Sven Olov Karlsson etablerat sig som arbetarförfattare.
Han skildrar ett Sverige som i skuggan av urbaniseringen, kvartalsekonomin och den blixtsnabba tekniska utvecklingen hämtar sin kraft och identitet i bygden, naturen och som här i den symboliskt långsamt växande skogen.
”Brandvakten” är ingen spänningsroman trots det dramatiska ämnet, även om vissa avsnitt är riktiga bladvändare som driver upp pulsen på läsaren. Det är mer den växande insikten av omfattningen på katastrofen och de bakomliggande samhällsfaktorerna än enskilda offer och människoöden som får en att stundtals tappa andan.
I ”Brandvakten” är utsattheten i den idylliska röda stugan extremt påtaglig när den oerhörda branden rycker närmare tills dess det snart inte längre finns någon väg ut ur infernot.
– Det här är min sjunde bok. Alla mina tidigare böcker utspelar sig där. Inte bara i Västmanland, utan den del av Västmanland som brann. Där har jag uppfunnit byar och bruksorter för mina romaner och noveller, berättar Sven Olov Karlsson.
– Så visst, man kan se branden som en metafor för de här återkommande omvandlingarna, eller försämringarna – industrialiseringen av jordbruket, när man lägger ned 10 000 lantbruk per år i Sverige, den kortsiktiga haussen i järn- och gruvindustrin, som peakar någon gång på 60-talet. Människor jobbar på sina jobb, lever sina liv och hinner inte upptäcka det här hotet, eller den här obevekliga förändringen som bara kommer.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Barnen kände sig åksjuka. Sikten var tvivelaktig. Jag kämpade mot lusten att skynda på. Körde i stället som om ett ägg låg under gaspedalen för att inte köra i diket. I byn stannade jag för en granne. Kom, hjälp till att starta traktorerna som behövs, sade han. Men jag kunde inte. Min familj måste i säkerhet. Och vi hade bara en bil.”[/blockquote]
Sven Olof Karlsson berättar om hur katastrofen gjordes möjlig, närmast oundviklig. I det perspektivet är boken djupt politisk. Här finns konflikten stad–land och den bristande samhällsservicen, etablissemangets förtroendekris och debatten om allt tuffare arbetsmiljö.
Här skapas de ödesdigra gnistor som tände branden, inte av den markberedare som trots torkan startade maskinen.
– Jag ville skildra det som hände på plats. Hur jag upplevde det, och jag ville skildra det på ett sätt så att läsaren förstår hur stort det här är, både känslomässigt och ekonomiskt. Att det är som en stor global kollaps för alla inblandade skogsägare.
– Men jag ville också skriva om att det här inte var en spontan naturkatastrof, som ett vulkanutbrott eller ett skyfall. Utan det här berodde på ett antal medvetet fattade mänskliga beslut. Ett skogsbolag som vägrar skriva under en avtalsmall, så att den här maskinföraren, om han inte tar chansen och kör fastän det är torrt, så får han inte betalt. Räddningstjänster som är ekonomiskt pressade så att de undviker att utbilda sig, undviker att kalla in helikoptrar. De dröjer in i det sista med att tillkalla de resurser som hade behövts från första timmen. Det var det som gjorde att 30 gånger 30 meter blev 13 000 hektar på några dagar.
– De är pressade att både hålla ekonomiska gränser och geografiska gränser. Det finns vittnesbörd i den här boken att man såg till att släcka på sin sida av kommungränsen. Vilket är lika apart som om en patient med hjärtinfarkt ligger på andra sidan kommungränsen och ambulansen står på andra sidan och säger att vi kan inte ta dig.
Ett viktigt perspektiv är katastrofberedskapen eller bristen på den. Den 1 juli ska en lag träda i kraft som gör det möjligt att varna personer som befinner sig i katastrofområden i närheten av exempelvis terroristattentat genom att skicka sms. Detta som en direkt konsekvens av den stora branden.
Katastrofen kom inte som en blixt från en klar himmel. Vetenskapsradion hade bara kort före branden en serie om hur kommunerna i Sverige har börjat skära ned på räddningstjänsten.
Skogsbrukarna tvingades själva, mitt i sin livskris, slita i släckningsarbetet för att det inte fanns tillräckligt med terränggående fordon och de var de enda som hittade. SOS alarm, räddningstjänsten och försvarsmakten visar sig ha kartmaterial och radiosystem som inte är synkade.
– Räddningsbefälen på marken kunde inte kommunicera med helikoptrarna på annat sätt än att skriva sms via ett mobilnät som naturligtvis var helt överbelastat. På den tid man hinner formulera ett långt sms så hinner en sådan här brand förflytta sig några hundra meter. Så helikoptrarna vattenbombade på ställen där ingen kunde komma och släcka efter.
– Hela den här historien genomsyras av en stor brist på koordination som till syvende och sist har sin grund i nedrustningar. Som har gjorts av ekonomiska motiv, säger Sven Olov Karlsson.
”Skenet från branden syntes söder och väster om oss. Flammorna stod mindre än hundra meter från bebyggelsen.
Sjön var blygrå. Blåsten fick det att gå stora gäss på vattnet. Fruktträd och häckar vajade, vände bladens undersidor uppåt.
När jag steg ur bilen fläktade det så hårt från branden att jag vacklade till. I skogens horisont reste sig ett glimrande, orange sken inunder rökmassorna. Det betydde en enda sak. Både min skog och alla andras i väster var i full färd att förintas.”
Är du prenumerant? Läs följetongen här.
Är du inte prenumerant än? Läs ett nummer gratis av Aktuellt i Politiken här.
Och det i en tid då skogsbränderna blir allt fler. Sven Olov Karlsson talar under intervjun om skogsbränderna i USA som får myndigheterna att se över reglerna för snabbare katastrofbistånd. Och om bränderna som härjar just nu i Portugal, delvis till följd av skogsindustrins påverkan.
Några dagar senare kommer uppgifter om 60-talet portugisiska dödsoffer, innebrända i bilarna.
Sven Olov Karlsson skildrar klimatuppvärmningens onda cirkel. Växthuseffekten skapar torka och vindfenomen som ökar riskerna för skogsbränder. Och skogsbränderna bidrar till växthuseffekten, mer än vi kanske tror. Upp till 40 procent av koldioxidutsläppen beror på skogsbränder enligt en tidigare FN-studie.
– Även om vi skulle stänga av varenda kolpanna och varenda förbränningsmotor på den här planeten så har vi fortfarande kvar 40 procent av problemet.
Ytterligare en omfattande samhällsförändring, än mer hotfull och potentiellt förödande gör sig påmind på den svenska landsbygden.
– Vi bor i skogens land, men ingenting är inrättat för att skydda skogen eller för att skydda invånarna och deras hem så att de är säkra om den stora skogsbranden kommer.
[large_title title=”Fakta Sven Olov Karlsson”]
Född 1971
Debuterade med ”Italienaren” 2003, och har sedan dess givit ut ytterligare två kritikerrosade romaner, ”Amerikahuset” och ”Porslinsfasaderna”, som nominerades till Augustpriset 2013.
Hösten 2015 var han aktuell med en första novellsamling, ”Västmanland”.
Är du prenumerant? Läs följetongen här.
Är du inte prenumerant än? Läs ett nummer gratis av Aktuellt i Politiken här.
