Björn Fridén: Opinionsmätningar är lat journalistik
Det började lite försiktigt på 50-talet. I USA testade partierna att fråga runt bland folk enligt ett statistiskt urval för att få ett hum om hur de tänkte rösta.
Syftet var enkelt – var skulle man lägga sina kampanjresurser? Var det ens värt att kampanja i vissa områden, distrikt eller stater?
Nej, visade det sig ofta. Bättre att lägga krutet på annat håll. Sedan hakade medierna på och började göra sina egna mätningar. Det är ju jättekul att kunna publicera hur folk hade röstat om det hade varit val. Dessutom kan ingen säga att man har fel eftersom det inte finns något val att jämföra med.
En hel djungel av mätinstitut och akademiska discipliner har vuxit fram. Nuförtiden går det knappast en vecka utan att pressen publicerar en ny mätning. Gärna med väldigt dramatiska rubriker som om enorma förändringar sker var eviga dag.
Och då upphör mätningarna att spegla verkligheten och blir i stället drivande i att forma det politiska klimatet. Oavsiktlig kampanjjournalistik. Den som inte tror att frekventa mätningar som visar på lågt förtroende för Anna Kinberg Batra (eller Mona Sahlin för den som föredrar ett annat exempel) inte drar ner hennes förtroende ytterligare bedrar sig själv.
Alltid enligt samma mall. Man pekar med ord som ”ras”, ”succé” eller ”knockout” ut vinnarna och förlorarna, samt tvingar partiföreträdare att uttala sig enligt talepunkter som man byter med varandra mellan varven. Och sedan skriver tidningen pliktskyldigt i någon undangömd inforuta att alla förändringar är inom felmarginalen.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Och då upphör mätningarna att spegla verkligheten och blir i stället drivande i att forma det politiska klimatet. Oavsiktlig kampanjjournalistik.”[/blockquote]
Dessvärre ersätter mätningarna i allt högre grad politikbevakning. Särskilt kvällspressen är hårt drabbad. Men det är ett billigt alternativ till att faktiskt berätta vad som händer inom politiken. Att de dessutom glatt överdriver eller kan kräma på med stora pampiga rubriker om en mätning som saknar statistisk signifikans förbättrar inte direkt förtroendet för vare sig journalistiken eller politiken.
Särskilt i en tid när vi efter folkomröstningen i Storbritannien eller presidentvalet i USA inte ens verkar ha särskilt tillförlitliga mätningar. Nate Silvers sammanvägning, som ansågs vara den överlägset mest trovärdiga i USA, visade på valdagens morgon en sannolikhet på 99,5 procent att Hilary Clinton skulle vinna. Brexitmätningarna var i samma härad.
Att svenska mätinstitut och de gladlynta medier som tolkar dem skulle vara bättre är minst 99,5 procent osannolikt. Det väcker till slut den oundvikliga frågan: vad ska de egentligen vara bra för? Ingen har gett något särskilt tillfredsställande svar.
